Julkalendrar

Så här års översköljs vi av diverse julkalenderar. De flesta är gjorda i papper med lustiga, men ack så meningslösa bilder. Ett steg upp i hierarkin hittar vi de julkalendrar där det döljer sig en chokladbit eller kanske ett tuggummi bakom luckan. I år har vi även fått tag på en skrapbar julkalender: en enda stor skraplott, en ny skrapning varje dag. Jag som tycker trisslotter är illa nog.
De bästa julkalendrarna brukar man dock hitta på nätet. I alla fall de mest underhållande. Bäst hittills är WulffMorgenthalers Edmund's Advent. En ny episod varje advent. Stackars Edmund är albino, och alla älskar att driva med honom. Det förstår han bara inte. Mycket kiss, bajs och mobbhumor.
Årets lågvattenmärke, så tråkigt att det blir roligt, är http://www.oioioi.se.
Har DU hittat några bra kalendrar att tipsa om?

Eastern Promises

Eastern Promises är ett våldsamt drama/thriller om den ryska maffians framfart i London. Filmen är regisserad av David Cronenberg (A History Of Violence, eXistenZ) och huvudrollerna innehas av Viggo Mortensen samt Naomi Watts. Storyn är tämligen komplicerad. En ung rysk flicka föder ett barn och dör i barnsäng. Barnmorskan (Naomi Watts) hittar flickans dagbok, och i jakt på det nyfödda barnets familj hamnar hon på en restaurang styrd av den ryska maffian. Där får hon kontakt med en chaufför som jobbar för ryssarna (Viggo) och han visar sig vara snällare än vad man kan tro om hans tatuerade torso (en rysk-ortodox kyrka täcker hela ryggen, med lökkupoler och allt). Precis som i A History Of Violence finns det en massa omotiverade gorescener med i filmen. Det är lite för mycket blod och närbilder på avskurna halsar. Detta får sin kulmen i en fem minuter lång scen där Viggo, helt spritt språngande naken (förutom fake tatueringarna såklart) och rejält blodig hamnar i ett knivslagsmål. Men bortser man från Cronenbergs förkärlek för rött gegg så känns filmen väldigt realistisk. Det är många bra skådespelarinsatser. Jag blev särskilt förtjust i den gamle mannens om spelar maffiaboss. Kan man vara ond och ändå koka god borsjtj? Till och med mitt känsla språksinne ger Viggo, och flera av de andra skådespelarna, godkänt för deras fake-ryska, något som jag annars brukar störa mig på (försök se Enemy At The Gates utan att tänka på det, går knappt, sämre fakeryska får man leta efter.) Filmen har premiär på blockbuster-SF först 6:e december, så alla ni som har långt till Köpenhamn får vänta ett tag till på denna vodkaångande sevärdhet.

Kungliga kostymer och scenografi

I helgen var jag på Kongelige Teater i Köpenhamn och såg Molieres klassiska komedi Tartuffe. Det är andra gången på ganska kort tid som jag besöker teatern, och än en gång slogs jag av hur vackra kostymer och vilken otrolig scenografi som presenterades på scenen. Visst var själva pjäsen välspelad, och denna komedi, även i en lite mordernare tappning, på rimmad danska, är nästan alltid njutbar. Skickliga skådespelare lyfter alltid en pjäs, men när man kan få kostymer och scenografi att nästan överglänsa duktiga skådespelare, då har man gjort ett bra jobb.
Den andra pjäsen jag såg, i april, var Bunbury, en dansk version av en personlig favorit, Oscar Wildes The Importance Of Being Earnest (ni som sett eller läst pjäsen vet att titeln är oöversättlig).
Vad var det då som var så speciellt med denna scenografi och kostymer? Det är självklart svårt att beskriva för någon som inte har sett pjäsen. Jag gör ett försök genom att bifoga bilder från bägge pjäserna. Men det som mest slog mig var fantasin och lekfullheten i både kostymer och scenografi. Kostymerna var ofta praktfulla, överdådiga till den grad att de blev humoristiska, samtidigt som de var vackra. Detsamma gällde scenografin. Här var Tartuffe strået vassare. Tjänstefolket var klädda i samma mönster som bakgrunden. Bakom skjutbara paneler fanns en fantastisk maskin som styrde hela huset som den dysfunktionella familjen och dess inbjudna bedragare bodde i. För att få lite lugn och ro grävde fadern i familjen fram ett par guldfärgade hörlurar, med en enorm röd slang kopplad till. Musik började spela, och för att justera volymen öppnade han en annan panel och skällde på orkestern som stod där bakom och spelade in i en tratt. På scen fanns även två manuella hissar som drevs av tjänstefolk, sittandes i hissen och trampade upp eller ner.
Vid närmare efterforskningar kan jag konstatera att den fantasifulla utsmyckningen tillämpades i just dessa två pjäser inte är någon slump. De har samma kostymdesigner, Anja Van Kragh. Scenograferna är däremot olika: Nicolaj Spangaa för Tartuffe och Bjarke Ingels för Bunbury. Bägge pjäserna har samme regissör: Lars Kaalund.
Bilder från Bunbury:

Bilder från Tartuffe (titelbilden är också från Tartuffe):

Marcus in på skinnet

En serie som jag tyvärr inte sett tillräckligt på är den undebara Skins som går på femman vid 22 på torsdagar. Ovanligt realistiska, om än smått surrealistiska, brittiska ungdomar super och knullar runt och det är riktigt roligt och ofta riktigt fint. De är inte överintelligenta eller helylle som i amerikanska serier och det är inte överdrivet skruvat med mord och knark. De är som ungdomar förmodligen är mest, bara lite lagom skruvade. En kul detalj är att Nicholas Hoult som spelade småfule tönten Marcus i Om en pojke har en roll och faktiskt har blivit rätt snygg, 18 though he is.

Manu Chao, KB Hallen, Köpenhamn

I lördags var Manu Chao på besök i Köpenhamn, strax efter sin spelning i Stockholm. Trots att jag inte har lyssnat in mig på hans senaste skiva tog jag tillfället i akt och njöt av en konsert med denne mångspråkige artist.
Some liveartist är Manu Chao helt fenomenal. Energin han sprider från scen är sällan skådad. Jag har aldrig sett honom live förut, men han levererade flera av sina mest kända låtar i olika versioner, och på scen var Manu Chao mycket rockigare än på skiva. Samtidigt tycker jag att hans musik börjar bli tjatig. Det fanns en tid när Manu Chao, ja även som soloartist efter hans tid med Mano Negra, var nyskapande. Musikstilar, språk och politiska åsikter blandades hejvilt. Men Manu Chao går fortfarande på samma spår, och nyhetens behag är borta. Går man och ser Manu Chao live får man även stå ut med den klassiska Bush-bashningen, palestinasjalarna och andra förutsägbara vänsteraktivistsklyschor. Därtill ska nämnas att KB hallen är fantastiskt olämpligt för konserter, eftersom akustiken är vidunderligt dålig (det är egentligen en hanbollsarena). Men Manu Chao behöver varken bra ljud, flashiga shower eller något annat än själva musiken för att locka besökare. Energin som han och bandet levererade från scen gjorde det omöjligt att stå still och lyfte hela kvällen till en behaglig upplevelse.
Att det sen slutade med tågförseningar och hemkomst 02.30 kunde han inte göra mycket åt.
Förresten visste ni att Manu Chao är yee high?
DNs recension av konserten i Stockholm
Sydsvenskan recension av konserten i Malmö
Politikens recension av ovanstående konsert

Bloggjuryn gör drevet värre

Så dömdes stureplansprofilerna i det uppmärksammade våldtäktsmålet. Båda männen fick fyra år av Svea Hovrätt som bedömmer kvinnans berättelse som trovärdig.

Nyheterna på DN och SvD

Ett par saker är intressanta.

Fyra år det minsta man kan dömas till för grov våldtäkt. Det ska bli intressant att läsa om varför.

Att hovrätten ändrar tingsrättens dom är ovanligt, särskilt när (vad jag läst) inte någon avgörande ny bevisning har tillkommit.

Intressant är också att bloggkommentarena till artiklarna är positiva, åtminstone nu inledningsvis. Många verkar även innan domen ha tyckt att de skulle dömas.

Har aldrig riktigt gillat den inställningen, även om jag kan ryckas med själv. För man vet ju inte. Få av dem som tycker har vad det verkar läst särskilt mycket om målet. Av det jag läst i tidningarna har jag svårt att förstå hur man kan vara så tvärsäker.

Jag tror att männen sket i om hon ville eller inte, och då tycker jag att de ska dömas. Men jag vet ju inte det.

Som exempel, de och hon ger olika bild av hur mycket motstånd hon gjorde. Teknisk bevisning, som DNA på fjärrkontrollen hon säger att de tryckte upp i henne eller lösnaglarna hon säger att hon rev loss, har polisen letat efter men inte hittat. Det bevisar naturligtvis inte att de är oskyldiga, men så funkar ju inte rättsystemet. Det är ju skyldiga de ska bevisas vara.

Att, som jag upplevt det, många ville ha en fällande dom kan bero på att de är överklass. Jag tror att många upplever det som att den kommer undan. Ett fint exempel är bloggrubriken "Stureplansbrats får vad de förtjänar". Riktigt enfaldigt.
Det verkar också som om många tycker att för få fälls för våldtäkt, så säkert blir man glad när någon faktiskt döms.

Flera inlägg diskuterar varför det är viktigt att fråga sig om de förstod att hon inte vill. Liknelser som "jag förstod inte att hon inte ville att jag skulle sno hennes plånbok" eller "de lämnade ju dörren öppen, klart de ville att jag skulle sno deras tv" är kul att göra, men det finns ju oftast en avgörande skillnad i och med att många har sex frivilligt men få ger bort sin plånbok till någon. Så det är en vettig fråga att ställa.

Men jag tycker inte att man ska kunna skita i att fundera över om någon vill eller inte. Om någon är så full att hon/han inte reagerar eller om någon skriker och fäktar bör man inte få komma undan med att tro att hon ville för att hon hade kort kjol. Vi kan ju skicka ett vykort till alla män där det står att de måste fråga sig om hon verkligen vill, så kan ingen sedan skylla på dumhet.

Om medier har en viss tendens att piska upp lynchstämning
i våldtäktsmål så kan ju inte blogg och kommentars-folket göra saken bättre. Fin psykfallskommentar på dn.se:

"Skönt att alla samhällets resurser verkar gå till rättegångar för påstådda våldtäkter. Bra att kvinnor tillåts ångra sina samlag medan männen får stå sitt kast. Är detta vår tids häxprocess är det nog många som undrar. De som borde dömas är de lösaktiga hororna."

Man kan verkligen fråga sig om vi borde få tycka en massa
i sådana här fall, där vi faktiskt inte vet ordentligt. Om man inte skriver sansade, nyanserade inlägg som det här förstås. Självgodhet är också godhet...

Äntligen

Så har Horace då än en gång sagt sitt.
Doris Lessing. Självklart har jag hört talats om henne, men i min värld har hennes böcker mest varit sådan som stått i min mors bokhylla. Har själv aldrig läst något.
Hur som helst verkar det vara en dam med krut och humor i. Så här reagerade hon när hon fick beskedet:
http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=2839

Joost

För alla er som inte vet vad det är så är Joost nästa stora internethype, skapat av samma människor som gjorde Skype.
Joost är gratis internettv. Tjänsten har varit på gång ett bra tag, men nu har den äntligen öppnats för allmänheten (dock i ett testutförande). Nedladdning och registrering kan man göra på http://www.joost.com.
Jag testade tjänsten för första gången här om kvällen och är imponerad.
Utbudet av kanaler är fortfarande begränsat. Det finns lite musikvideos, Comedy Central har lite andra klassens ståupp shower, det finns en massa okända kortfilmer samt nyhetssändingar från både Reuters och The Onion.
För att tjänsten ska fungera bra krävs en bra internetuppkoppling (jag skulle säga minst 10 Mb nedströms, använd trådat nätverk, med trådlöst blir inte överföringshastigheten jämn). Kvaliten på showerna är bra, i alla fall om man jämför med andra gratis online tjänster för video. Man kan titta på innehåll i helskärm utan problem. Det kan vara lite hackigt emellanåt, men inget jag störde mig på. Som nämnts tidigare är utbudet fortfarande begränsat, och man tvingas se korta reklamsnuttar då och då.
Jag tror att Joost kommer bli väldigt stort i framtiden. förhoppningen är att kunna se vad man vill när man vill. Det finns ingen anledning att anpassa sitt efter TV tablåerna, eller behöva vänta tills favoritshowen börjar visas i Sverige (om det ens händer). Joost har även sociala funktioner så att man kan se vilka program som är mest populära, chatta med folk som ser samma program och självklart skapa sina egna kanaler med favoritprogram. Det jag saknar är vettiga serier och långfilmer. Förhoppningsvis kommer det inte dröja länge innan de stora produktionsbolagen inser det vinnande konceptet och går med på att lägga ut sitt material genom Joost.
Tills dess att framtiden är här tycker jag i alla fall att Joost är värt att pröva på. Laptop med Joost i den ställbara sängen rekommenderas.

Tillbaks

Som ni har märkt har min bloggning legat lite på hyllan ett tag. Anledningen är stessig arbetssituation och stora förändringar i privatlivet. Men nu börjar det lugna ner sig och jag har fått lite mer tid.
Jag har under dagen gått och funderat på en märklig konversation jag hade på en inflyttningsfest igår.
Jag stötte på en kvinna i min egen ålder som jag efter en stunds utfrågning kom fram till hade varit sambo med en väninna till mig i Lund. Jag tyckte inte om ovan nämnda kvinna då, och efter följande konversation mindes jag varför jag inte tyckte om henne.
Hon hade en enorm stämpel på armen (täckte nästan hela underarmen) som såg ut som en entrebiljett till en klubb. Jag frågade självklar vad det var. Hon berättade att de precis varit på en föreställning på Teater Lilith. Det är en känd performanceteater i Malmö. Jag har hört talats om den tidigare men aldrig själv varit där, och var därför intresserad av vad som visades:
Jag: Så vad är det för performanceart?
Hon: Ganska svårt att beskriva, det var lite olika framträdanden.
Jag: Ja men är det sådant där svårförståeligt och meningslöst där de typ bajsar på varandra? Eller är det något som är mer lättillgängligt?
Hon: Nä, nu tycker jag du pratar som PÖBELN. Jag kan faktiskt tycka att bajsa på varandra kan vara meningsfullt i rätt kontext. Och vad menar du med meningslöst. All konst är väl meningsfull.
Fick senare reda på att hon läst ett tag på konstskola, var ultrafeminist, tyckte att all provokativ konst var bra, bara man provocerade på något sätt (självklart diskuterades Lars Viks rondellhund i detta sammanhang). Jag förstår mig ändå inte på denna konstsnobbism om att PÖBELN inte förstår konsten. Är det inte så att konsten ska göra ett intryck, ge någon mening. Om man måste vara konststuderande för att få ett intryck, är då konsten meningsfull? Om man doppar ett flygplan i HIV smittat snor och hänger upp bara för att man tycker det är en cool kombination ger det väl ingen större mening? Hur provokativ kan man vara? Är det konst att bara vara provokativ? Hur som helst så kände jag en stark tillhörighet till pöbeln, lämnade denna snusande konstsnobb bakom mig, tog en öl till och rörde mig mot chipsskålen.

WulffMorgenthaler

För er som inte har upptäckt denna serie än är det hög tid.
De danska tecknarna Mikael Wulff och Anders Morgenthaler ritar en surrealistisk serie utan verklighetsförankring men med en del sammhällskritik och många sjuka inslag. Stilen liknar Larsson, fast sjukare, och mer politiskt inkorrekt. Wulff och Morgenthaler har en förkärlek för nakna personer, pandor, snusk och splatter. Den danska tidningen Politiken har länge kört en dansk version av serien på sin hemsida. Mig veterligen är 'Punkt SE den enda svenska tidning som har plockat in denna serie.
Anders Morgenthaler är för övrigt även känd för att ha gjort den tecknade filmen Princess, som bland annat spelades på Stockholms Filmfestival 2006.
Hur som helst bör du besöka www.wulffmorgenthaler.com. Topplistan rekommenderas.
Använder du RSS-läsare föreslår jag att du lägger till följande länk för att få en daglig dos WulffMorgenthaler:

http://feeds.feedburner.com/wulffmorgenthaler

De skrev historia, UR förstörde den

För ca 1,5 år sedan sände DR (danska motsvarigheten till SR, såklart) en serie program som hette "De skrev historie". Programmen var djupintervjuer med 10 människor som har förändrat och definierat världens moderna historia. Den danske journalisten som genomförde intervjuerna, Steffen Kretz, gjorde ett alldeles utmärkt jobb. Varje program avslutades med frågan "hur vill du bli ihågkommen?". Det går att höra alla de intervjuades svar här. Kretz lät också den intervjuade ställa en fråga till nästa person som skulle intervjuas.
Under intervjuerna hörde man Kretz intelligenta och relevanta frågor, och sedan de intervjuades svar. Intervjuerna blandades med bilder från historiska ögonblick med en kommentator, eller den intervjuades egna kommentarer.
Jag som bor i Skåne hade förmånen att se detta eminenta program på dansk TV. Jag blev inte alls förvånad när jag upptäckt att UR/Kunskapskanalen köpt in programmet. Jag blev dock väldigt förvånad när jag såg ett avsnitt. Kretz är helt bortklippt, han sista fråga är borta. Denna serie av väldigt intressanta intervjuer har reducerats till en halvdan UR dokumentär som uppfylls till största delen av en svensk speakerröst och klipp från historiska ögonblick.
Mycket, mycket dåligt UR. Jag vill rekommendera var och en att i stället se originalversionen här. Hela programmet är på engelska, så det torde inte vara något problem för er med svårigheter att förstå danskt uttal.
Orginalprogammets hemsida
URs version
Några av UR programmen har inte sänts än, så det finns flera tillfällen att se bevis på URs dåliga arbete.
Min absoluta favorit bland intervjuerna är den med Shimon Peres. De andra intervjuade är:
Madeleine Albright
Desmond Tutu
Lech Walesa
Muammar Khadaffi
Daniel Ortega
Corazon Aquino
Benazir Bhutto
Viktor Justjenko
Dalai Lama

Metallica, Vestereng, Århus

Den 13:e juli spelade Metallica på Vestereng (en stor äng) utanför Århus. Tillsammans med fyra likasinnade hade jag köpt biljetter långt i förväg, bokat bil och längtat i flera månader på denna konsert.
Det blir en större sak om man är tvungen att köra 3,5 timme och utforska en helt ny stad när man ska på konsert. Vi hann visserligen inte se så mycket av Århus. Men hela staden var märkt av den stundande konserten. Metallica spelades i varje butik, försäljare av egentryckta t-shirts fyllde gatorna, och stan var fylld av Metallicafans.
Väl ute på Vestereng insåg vi vilken stor sak det här var. I en kommun med knappt 300 000 invånare skulle det nu hållas en konsert med mins 50 000 besökare. Det är klart det blev kaos.
En stor äng, en massa massa folk, kebabstånd, provrörshotsflickor, ölstånd, korvstånd, ölstånd och ölstånd (vi var ju trots allt i Danmark).
Två förband uppträdde. Det första ett skränigt death metal band, det andra Volbeat som jag nu har fått upp ögonen för (kan rekommendera deras senaste album).
Metallica kom på scen nästan punktligt, dvs bara 20 min sena. Det här var en turne för att spela oldies goldies. Sick of the studio tour säger rätt mycket om vad gruppen håller på med just nu. Det blev i alla fall en hel del gamla godingar, och inte en enda låt från den nya skivan. Hetfield har numera skaffat ett skägg som gör att han ser ut som den avdankade knarkare han är, den nye basisten Trujillo för med sig en frisk fläkt, medan de andra bandmedlemmarna är sig lika. Metallica levde verkligen upp till förväntningarna när det gällde att spela musik folk ville höra. Det var svårt att inte skräna med i låtarna, och det visade sig att jag fortfarande kan texten till många.
Mitt under konserten gick plöstligt en säkring. Allt ljud dog, och Metallica fortsatte spela helt ovetandes. När någon till sist talade om för dem att ingen hörde, släckte man på scen och bandet gick av. Det tog ca 30 minuter innan problemet var löst, och det blev många burop. Konserten kunde dock fortsätta utan fler misöden.
På det hela taget var det en lyckad konsert med bra drag. Hetfields röst höll, trots att han var lite hes. Metallica levererade, och det var en otrolig upplevelse att tillsammans med 50 000 andra fans skrika med i sticket till One. De må åldras, men Metallica håller än.
Jag måste dock sälla mig till skaran som kritiserar Århus kommun för girighet. Det var alldeles för mycket folk på konserten. Utrustningen klarade uppenbarligen inte av att skruvas upp till den nivå som krävdes. Det var väldigt mycket fylla och en del slagsmål. Skyttelbussarna både till och från konsertområdet fungerade dåligt, och det slutade med att vi fick gå i 45 minuter för att komma tillbaks till bilen. Trots att jag körde halva natten och inte kom i säng förrän vid 5.30 var jag lycklig över att än en gång få se mina gamla husgudar spela riktig metal.
Här är Politikens recension [varning, dansk länk].

Kan man tänka sig ett bättre ställe för ett popcorn-stånd?

Läste en "fem frågor" på baksidan av SvD Näringsliv. Oftast är de rätt menlösa historier. Så också den här, till synes. Men när Haparandas kommunchef Christina Lugnet får frågan om de ska bygga ett sommarland på skärgårdsön Seskarö svarar hon:

Området är den enda oexploaterade havsviken som finns. Den har ett fantastiskt läge med vyer och natur. Det finns massor av möjligheter och vi ser att detta kan bli en riktig pärla för investerare. Bland annat vill vi bygga en konferenshotellanläggning med upplevelse- och rekreationscenter.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har hon inte sett Äppelkriget? Jag får lust att åka dit och kasta grönsaker på dem.

Jag är inte emot att man bygger saker, men man kanske inte måste bygga i den enda oexploaterade havsviken? Naturen har ett värde i sig, inte bara för investerare.

För den som inte är bekant med Äppelkriget är det en av Hasse och Tages bättre filmer, där en tysk affärsman vill bygga "Deutschneyland" i den svenska idyllen Änglamark. Politikerna, påhejade av Gösta Ekmans underbara PR-man, är för motorvägar, bingohall i slottet och pommes-kokerier och kiosker i skogen. Men familjen Lindberg, med Monica Zetterlund, Hasse, Tage och fler fina skådisar, sätter sig på tvären med finurliga uppfinningar och lite magi. Med bekant Evert Taube-musik.

Det märks ju minst sagt att filmen är gjord i en annan tid, framför allt ett annat samhälle. Jag har svårt att tro att en remake skulle funka. Men som trädkramare i själen tycker jag att idén är fullständigt förförande. Och så blir jag förstås lycklig bara av att se på Hasse, Tage eller Gösta. Jag får faktiskt en liten klump i halsen bara vid tanken på att Hasse väl rimligtvis bör dö snart. Det får han bara inte.

Hursomhelst, bra film. Det finns samlingsboxar, här och här, och revyerna.

Beastie Boys på grönan

I onsdags (4/7) gjorde Beastie Boys årets enda Sverigespelning på Gröna Lund. Det var faktiskt deras första spelning i Sverige på väldigt länge. Sist jag såg dem var det på ett proppfyllt Hovet där vi crowdsurfade och stod längst fram hela konserten. Sedan dess har både publik och artister förändrats. Det var ett helt gäng i publiken som dök upp med barnvagnar, MCA är nu totalt gråhårig och folk orkar inte längre hoppa hela konserten. Samtidigt var det en förvånande stor del av den yngre publiken som hängde med i texterna. Kanske var det där för att se just Beastie Boys och inte åka fritt fall.
Låtarna som spelades under konserten var en salig blandning. Allt från de gamla punklåtarna till några lugna, instrumentala låtar från den nya skivan. Beastie Boys verkade trivas mycket bra på scenen, och de drev med hela konceptet att spela på ett nöjesfält (beware of the which, and don't forget to buy hot dogs). Mitt under konserten utbröt ett slagsmål, varav artisterna på scen helt enkelt slutar spela och säger att de vägrar återuppta spelningen innan folk lugnar ner sig. Helt rätt attityd. Det slutade med att hela publiken buade ut slagskämparna och konserten kunde återupptas.
Trots att det var samma gamla låtar, trots att Grönan är en bra scen, och trots att många hade sommarpsring i kroppen kändes det som om publiken aldrig riktigt kom igång. Längst framme vid scen var det några som röjde, men det var nog mest för att de alltid röjer på konserter. Vid några låtar (så som Sabotage och Three MC's and one DJ) hoppade en stor del av publiken, men något riktigt röj var det aldrig. Jag saknade flera låtar från skivan To the Five Burrows, men efter en snabb undersökning bland mitt sällskap insåg jag mig vara ensam om denna åsikt.
Beastie Boys är fortfarande förstklassiga underhållare, men det märks att både vi och de har blivit äldre. Stilen på de senaste skivorna har skiftat, och de våga experimentera mer. Det kommer ändå alltid ha en trogen publik som gärna ser dem varje gång de kommer till Stockholm. De kan fortfarande, och Mix Master Mike är nog fortfarande världsbäst på att scratcha.

Pirates of the jävligt irriterande

Blev medsläpad på Pirates 3: nånting nånting. Föga förvånande var den verkligen inte särskilt bra.

Visst, det får jag medge, Johnny Depp och Geoffrey Rush är riktigt läckra. Det är också Tom Hollander (Lord Beckett), som jag bara sett i engelska saker förut. Kanske ett litet brake? Tv-serien Cambridge spies bör alla anglofiler köpa. (På den här bilden är han dessutom ovanligt het)

Men sen är det bara distraherande action. Och visst, det funkar ju. Men storyn lyckas på något sätt vara både platt och förvirrande. Vilken karaktär som vill vad och vem man ska heja på glöms raskt bort och själv ville jag bara att det skulle ta slut.

Orlando Bloom gillade jag som Legolas. Han var cool i allt sitt elefant-surfande och samtidigt ville man skända hans vackra ansikte på något snuskigt sätt. Keira Knightley är fin hon med, var trivsam i Pride & Prejudice och naturlig i Bend it like Beckham. Men här är de båda två jäkligt träiga och tråkiga.

Lägg till ett par riktigt irriterande fjantiga repliker så blir det hela mest bara just irriterande. Att ha fyndiga one-liners och kvicka replikskiften är en sån här films livlina, eller vi kanske ska säga livbåt. Men här sjunker det raskt och jag satt och tänkte på min hunka och alla miljarder som följer med i djupet.

Säkert bäst sedan Håkan

... kanske är att ta i. Det har väl kommit en och annan bra skiva sedan Håkan Hellström. Jens Lekman till exempel klår nog henne. Men attan, attan. Jag är förälskad i Säkert!

Nu är jag riktigt svag för ärlig pop. Är det glatt med lite energi, respektive riktigt deppigt på ett överdramatiskt "jag måste gå hem själv från krogen och det kan faktiskt vara en stor och viktig känsla"-sätt så är jag såld. Känn ingen sorg för mig Göteborg satte sina spår.

Annika Norlin har precis som med Hello Saferide fått till riktigt fina personliga texter, som funkar ännu bättre på svenska. Att sjunga på modersmål, värmländska i det här fallet, är en utmäkt idé. Visst låter det lite konstigt de första lyssningarna, men det känns desto ärligare sedan. Texterna är berättande, ärliga och vardagliga. Sådant som kan bli banalt men när det inte blir det är så jäkla bra.

Hon har dessutom en sak som inte Håkan har. Hon sjunger riktigt bra. Hennes röst är kanske inte extraordinär, men hon får en att tro på det hon sjunger. Håkan har ju en tendens att låta mer eller mindre likadant oavsett.
I den muntra radio-hiten Vi kommer att dö samtidigt du och jag är det passande glatt. I våldtäkts-låten Allt som är ditt sjunger hon "dom jävlarna ska skjutas" så argt att man verkligen håller med och i Och jag grät mig till sömns efter alla dar är rösten precis så spröd som den ska när hon sjunger "jag var inte ens kysst, men jag visste vem jag var, så jag grät mig..."

Det var länge sedan jag lät mig förälskas i en skiva så här ordentligt.

Lyssna på myspace
Säkerts blogg
SvD håller med
DN också. Något ovanligt kan man också verkligen förstå vad de tycker.

Hamas Musse pigg kopia

Genom denna artikel från DN fick jag nys om att det i palestinsk TV har funnits (man har precis tagit bort programmet) ett barnprogram med en Musse Pigg kopia som uppmanar till kamp mot Israel. Programmet heter Morgondagens Pionjärer och Musse Pigg kopian heter Farfur. Jag är inte förvånad över att ett sådant här program visas, men jag har aldrig sett det på riktigt innan. Här kan man se ett sammandrag av några avsnitt, med översättning. Från palestinian media watch. Trots den sega länken är det värt att kolla klart på filmen. Ganska skrämmande. Hjärntvättning är ordet.
Förutom de politiska aspekterna, som vi på denna blogg inte ska ägna så mycket utrymme åt, finns det ett par saker som får en att fundera:

• Tycker palestinska barn på något sätt att detta program är underhållande? När vi matades med propaganda från barnsben var det i all fall subtilt och undangömt i en massa slapstick. Det här är ju inte ens roligt.
  
• Kinesernas Musse Pigg kopior är klart mycket bättre, borde inte producenterna ha en del att lära sig där?
• Har man totalt ignorerat rykterna som det svenska radioprogrammet Hassan startade, om att Musse Pigg är gay (rösten, jag menar halååååå)?
• Vilka andra karaktärer kan tänkas finnas med i detta program? Mulla Långben? Kajsa i burka? Hmmm, den här kan man nog dra hur långt som helst.
  

Snor, Eddie Murphy och nya skivor

Jag har precis återhämtat mig från en vecka i staden snorby som ligger i feberland. Samtidigt som jag var där och vandrade i dödens dal (38 graders feber KAN vara ett livsfarligt tillstånd) bestämde sig Bredbandsbolaget för att jag inte längre var värd en Internetuppkoppling. Nu har jag väntat i en vecka på att deras "underleverantör" ska skicka en "tekniker". Jag offrade några disketter till WiFi guden och hittade ett oskyddat trådlöst nätverk i närheten. Därmed finns jag fortfarande med på ett hörn av Internet.
Att vara sjuk och sängliggande är inte alltid dåligt. Klart det inte är en trevlig upplevelse, men jag passade på att titta på lite film, något jag gör alltför sällan nu för tiden. Jag hann igenom 300 och Eddie Murphys bägge stand up shower: Delirious och Raw. Det första som slår en när man ser dessa underbara shower är hans klädsel. Lila eller röd, åtsittande läderdräkt, bar bringa och stor guldmedaljong. I delirious har han svarta handskar med en stor guldring utanpå handsken. Och så skrattet: huahuahuahua. Det måste vara Murhpys starkaste varumärke. Eller är det kanske hans mun? Murphy är en av få personer som verkligen kan ha ett leende från öra till öra. Undrar hur många cheesburgare den här killen får in på en gång. Saker som jag återupptäckt i showerna:
-En stor del av skämten är väldigt kvinnoförnedrande
-Murpy var bara 22 år när han gjorde Raw
-Precis som han själv säger har Murphy faktiskt en ganska snygg häck
-F-ordet sägs väldigt många gånger
I Raw drar Murpy ett mycket lågt skämt, som jag gärna vill dela med mig av:
En björn och en kanin är ute i skogen och skiter. När han är klar vänder sig björnen till kaninen och frågar: "Ursäkta mig, men brukar du ha problem med att bajs fastnar i pälsen?". Kaninen svarar förvånat "Nejdå, det har aldrig hänt mig." Då tog björnen och torkade sig i röven med kaninen.
Underbart låg nivå.

Sedan jag sist skrev har två intressanta skivor släppts: The White Stripes - Icky Thump och Beastie Boys - The Mix Up.
White Stripes nya skiva är bra, riktigt bra. Något rockigare än de tidigare, och med en massa influenser av folkmusik. Flera låtar innehåller latinorytmer, toner av irländsk folkmusik och andra musikstilar i en härlig blandning. Jag har inte hunnit lyssna in mig på den så mycket än, men när den nu finns på min iPod ska den bearbetas.
Beastie Boys nya skiva har jag dock inte fått chansen att lyssna på, än (damned you Bredbandsbolaget). The Mix Up ska vara en helt instrumental skiva, som direkt för tankarna till den franska bootleggen The In Sound From Way Out som helt enkelt är en samling av instrumentala låtar från flera av deras gamla skivor. Jag misstänker att detta är en av deras många flum perioder. På onsdag klockan 20 tänker jag infinna mig på Gröna Lund i Stockholm för att ta reda på hur det verkligen ligger till. Någon som vill med?

Ett nytt livsmål...

... fann jag på DN.se i en TT-text om Perus expresident Fujimori.
(Han sitter förövrigt i husarrest i Chile. Peru vill ha honom utlämnad för förskingring och brott mot mänskliga rättigheter. Nyheten var att han vill ställa upp i senatsvalet i Japan som han stammar från.)

Hursomhelst, slutstycket var:
"Som president gjorde sig Fujimori känd för att med brutala metoder krossa vänsterterrorgruppen Lysande stigen, Sendero Luminoso."

Måste man inte bara sluta upp till eller starta en egen grupp som heter Sendero Luminoso? Bara för namnet! Lysande stigen, det är ju bara helt underbart! Ack, mitt tråkiga och ironiska liv. Tänk om man kunde ta sig själv på så stort allvar.

Länkar:
http://en.wikipedia.org/wiki/Shining_Path
http://en.wikipedia.org/wiki/Alberto_Fujimori

Fujimoris egen väldigt osmakliga sida:
http://www.fujimorialberto.com/index.php

S:t Makan mot den stora gröna draken

Att Metro har stängt ner en välgörenhetsblogg har kanske en del av er redan hört, men för er som inte gjort det kan jag berätta att det är ganska intressant. Metro skyller på en otillåten logga, bloggaren tror det handlar om att de inte vill betala.

Metro har nyligen lanserat Metrobloggen, där de som bloggar får 3 öre per sidvisning. Bloggaren Makan Amini och en vän startade bloggen Miljonen med syfte att samla in en miljon till Röda Korset.

Till E24 säger Makan Amini såhär:
- Vi blev en av de mest besökta sajterna på Metrobloggen på väldigt kort tid genom att vi spred länken till alla vi kände, som i sin tur spred den vidare.

Men Metro stängde snabbt ner bloggen, med hänvisning till att den använde Röda Korsets logga.

Metros online-chef Mattias Nyman får en fråga av Dagens Media:
Men Röda Korset kan väl inte ha något emot att någon samlar in en miljon till deras organisation?
- Det är det påstådda syftet. Efter att ha varit i kontakt med Röda Korset visade det sig att de inte kände till insamlingen vilket gör att det kan röra sig om ett bedrägeri.

Som svar på nedstängningen gjorde Amini en liten film där han pratar med Nyman och frågar varför. Ganska underhållande, kan ses här. Han har snott Metros form, vilket inte är så smart, och musiken från någonstans. Nån som vet?

I filmen säger Nyman bland annat att annonsförsäljningen för Metrobloggen inte kommit igång och att Metro alltså får betala så länge. Det tror Amini är det verkliga skälet.

Och man är ju böjd att misstänka det. I Dagens Media ställs den utmärkta frågan till Nyman:

Handlar inte det här i slutändan om att ni inte har någon lust att bli av med en miljon? - Nej huvudsyftet är att han samlar in pengar till sig själv med uppgivet syfte att skänka dem till Röda Korset.

Han anklagar i praktiken Amini för bedrägeri, vilket känns som en rätt uppenbar men usel försvarstaktik.

Inte fan var det ett bedrägeriförsök, Amini har ju namn och bild på sig själv. (Hans blogg finns här) Ingen kan väl få för sig att tro att man kommer undan med något sådant, särskilt inte om man är ung politiker. SSU kommer nog inte undan med nånting längre.

Jag tror att Nyman försöker cover sitt eget ass, eftersom en nedstängd välgörenhetsblogg klingar illa. Om han verkligen trodde att det var ett bedrägeriförsök borde väl Metro ha gjort en polisanmälan. Eller?

Att inte använda Röda Korsets logga utan tillåtelse är bra, den bär viss tyngd. Det är visst olagligt till och med. Men om Metro tyckte att det var ett problem hade de i vilket annat fall som helst sagt åt bloggaren att ta bort loggan.

Det känns något uppenbart att Metro vill slippa betala en miljon, men inte kan stå för det. Men varför inte egentligen? Självklart är tanken med att betala bloggare inte att systemet ska mjölkas, vare sig till Röda Korset eller något annat. En sida ska ju generera klick för att någon vill läsa innehållet, inte för att mjölka pengar. Det hade ju Metro kunnat säga.

Ocean's 13

Den första filmen var nyskapande, stilig, cool och väldigt underhållande. I den andra filmen försökte man göra samma succé, men det blev inte riktigt liiika bra. I den tredje filmen upprepar man sig själv och försöker uppenbart bara pumpa ut mer pengar. De borde kalla den Ocean's 11 III.
Ja, den är fortfarande underhållande, det är fortfarande bra skådespelare och bra dialoger. Men inte på långa vägar lika bra som i den första filmen (och det är ju givet att en uppföljare kommer jämföras med originalet). Storyn i denna film är lövtunn:
Reuben (den rike juden som ger Ocean hans uppdrag) har blivit totalblåst på en jättestor hotelldeal i Vegas av den onde Bank (Al Pacino). För att hämnas ska Ocean och hans underhuggare förstöra premiärkvällen genom att få huset att gå back på spelandet.
Det är en underhållande film, med smart konstruerade kupper. Men det känns som att man har sett allting innan. Här finns verkligen inget nytt att hämta, och det är hög tid att upplösa denna stiliga björnliga till förmån för nya filmprojekt. Soderbergh kan ju, om han bara vill. Jag skulle nog rekommendera att se om originalet i stället för att betala en halv förmögenhet för att se denna halvdanna film på bio.

Timbuktu & Damn, Mejeriet, Lund

När Lundasonen Timbuktu uppträder på Mejeriet står Skåne stilla. Ja så lyder ett gammalt Skånskt uttryck.
Att se Timbuktu, tillsammans med Mapei och Damn uppträda på sin hemmascen Mejeriet är en otrolig känsla. Den energi som flödar från scen ut till publiken gör det omöjligt att stå still. Svetten lackade i publiken när Timbuktu levererade den ena hiten efter den andra. Det blev mest låtar från den nya skivan Oberoendeframkallande och ett par gamla klassiker. Under den knappt två timmar långa konserten hanns det även med en balkanversion av The båtten is nådd, och en nostalgitripp tillbaks till hänget på Norra Fäladen, repningen på Mejeriet och annat från starten av Timbuks karriär. En av medlemmarna ur bandet Damn, som återigen visar vilka duktiga musiker de är, gjorde ett helt spontant soulsolo.
Under konserten var det inte bara publiken som njöt, alla på scen verkade stortrivas. Det var idel leenden från öra till öra.
Man kunde även konstatera att Mapei och Timbuktu är samspelta som ett gammalt par. En verkligt lyckad kombination.
Det enda jobbiga under konserten (om man bortser från killen med de stinkande dreadlocksen som försökte stå framför mig halva konserten) var värmen. Artistern hade ideliga vattenpauser, och extranumret framfördes i bar överkropp. Men som Timbuk sa, "vjärmen äur de jenda såom fåor ouss svienskar att stressa neir". Skånska i Timbuktus låtar är Skånska när den är som bäst.

A kid in a record store

Har inte köpt skivor på skitlänge. Som vanligt resulterade det i en total överreaktion. Så nu sitter jag här med sex nya godbitar. Och det är ju aldrig bra. En eller två blir alltid favoriter, och när man lyssnat ihjäl dem köper man nya. Dels för att man vill ha nått nytt och dels för att man en gång valde bort de andra. Så de får aldrig en riktig chans.
Klart jobbigt.

Hursomhelst, The Concretes - In Colour köpte jag till L i present. Den visade sig vara bra mycket bättre än deras första något tråkiga skiva. Så den är nu införskaffad. Mycket trivsam trallpop av lite sofistikerat snitt.

Hos L fick jag också höra Säkert! (Hello Saferide-Annika Norlin på svenska) Glatt, poppigt och finurliga texter. Känns mycket lovande.


Första försöket att köpa Säkert! misslyckades, men resulterade i Mixtapes & Cellmates, The Mary Onettes och The Concretes nyaste - Hey Trouble.
M&C är lite småelektro, en smula Hot Chip. Men inte alls lika bra, än åtminstone.
Mary Onettes spår två är lite New Order på ett bra sätt, men det är ungefär så långt jag hunnit lyssna.
Hey Trouble låter tråkigare än In Colour, om inte annat så saknas ju Victoria Bergsman. Men det är för tidigt att säga.

Andra försöket att köpa Säkert! lyckades. Jag hade nästan lyckats ta mig ut utan att köpa något mer när de satte på Shout out Louds nya. Har hört att den är bra, men hade inte tänkt köpa skivan. Radiohiten är dock spår ett och är väldigt sympatiskt Cure-ig och fin, så jag föll till föga.

Så, rapport avlagd. Återkommer om favoriter.

Den amerikanska modellen

Se hela filmen. Det är helt klart värt varenda sekund. Missa inte slutet.
Detta är humor.

glumbert.com - The Apple iRack

Middagsmusik

Efter att ha haft folk på middag på både fredag och lördag upptäckte jag min bristande samling av lämplig musik att spela medan man äter. Det ska gärna vara något jazzigt, lite lugnt, kanske något glatt. Som standard spelas det Spam Allstars, Pierre Pichon and Ze Gypsy Blue eller något jazzigt jag råkar gräva fram. Det brukar dock inte vara så populärt att sätta på varken rock, Edit Piaf eller något alltför deprimerande. Och med tanke på min musiksmak tar det inte lång tid innan jag får svårt att inte upprepa mig. Ingen vill ju höra Type O Negatives senaste till efterrätten. Så vad är då bra middagsmusik? Och vad ska jag införskaffa när jag bjuder er på middag? Hjälp mig lite här, lite tips.

För Skåne - Svenskjävel

Hur spenderar man nationaldagen om man är uppväxt i Red Line ghettot, flyttat till Malmö ghettot och spenderar mer semester utomlands än i den röda stugan med vita knutar? Jo, man tar sin danska, och så ser man Snapphanar, filmversionen.
Något långdraget drama om de skånska frihetskämparna som slogs mot Karl XI tillsammans med danskarna för ett fritt Skåne. Jag kände till historien innan, men denna var en en tämligen kryddad version. Samtidigt fanns det många riktigt sköna repliker som både jag och danskan identifierade oss med:
För Skåne - svenskjävel.
Död åt svensken.
Död åt dansken...osv.
Snapphanar är inte den bästa svenska film som gjorts, men jag tycker det var en av de mest underhållande jag sett på länge. Visst fanns det sådana där löjliga scener där de försökt efterlikna en amerikansk storfilm, men de var inte så många. Ska man göra en seriös svensk film så ska det vara på ett svenskt tema.
Hur mycket jag än tycker om Tuuva, så gör sig hennes busiga tonårsspel inte riktigt i rollen som adelsdam. Bäst i filmen var nog Kim Bodnia, som vanligt när han är med.
Egentligen borde väl denna film gå in under hets mot folkgrupp, men jag eftersom det redan har tagits upp hos DO att stockholmare inte är en etnisk monoritet så får jag väl släppa det spåret.

Midnatts-queer

Ser på Tootsie. Underbar film, som jag faktiskt inte har sett förut. Dustin Hoffman, for one thing. Skulle gått till sängs, men fastnade. Hade lite väntat mig en tramsig 80-talskomedi, men den är smart. Klart godkänd feminism, så här vid första anblicken. Får väl se hur den slutar. Men 80-talsmusik, underbara 80-talsfrisyrer.

Det är inte svart-vitt. Gubbarna är idioter, men inte helt och hållet. Dorothy-Michael slåss för att kvinnorna ska stå upp mot de utnyttjande männen och Michael-Michael utnyttjar sin vän Sandy.

Den är lite Nine to Five på sätt och vis. Förresten väldigt länge sedan jag såg den. Borde ha den på dvd.

Ett par fina repliker.
Sandy: Michael, are you gay?
Michael: In what sense?

Sydney Pollack har en stundtals finfin meritlista, upptäckte jag när jag kollade imdb. Inte så tätt mellan filmerna, men The way we were och Tre dagar för Condor är underbara.

Oooh, nu kommer nog avslöjandet snart, de ska sända live. Måste ju bli så.
Hahaha, you gotta love it.

Det mest störande är nog att Dorothy är rätt lik ett ex. Vet inte hur jag ska bearbeta det riktigt.

Såklart slutar den med ett klassiskt heterosexuellt förhållande, men nog finns det en queerglimt.
"I was a better man with you as a woman than I ever was with a woman as a man. Know what I mean?"
Underbart!

Känns extra deprimerande att slå över till Red Planet och höra Val Kilmer säga "Fuck this planet!"

Om ändå underklassen kunde låta bli att störa

Jag kan förstå att det är svårt som telefonförsäljare. Alla hatar en och man måste hitta på nya knep för att klå de andra äckel-käcka och vidrigt översociala tonåringarna som försöker knipa bonusen för att köpa en ny gås-väst eller moderiktiga skitstora Gucci-solglasögon.

Men det ÄR ondska. Eller åtminstone en dålig deal för mig. När jag ser på tidnings- eller tv-reklam får jag ju rabatt på det jag vill ha. Men vad får jag för min uppmärksamhet och tid av telefonförsäljarna? Nada.

Senast fick jag dessutom en cheeky attitude.
- Stefan
- Hej det här är Linda på Toxic (trixie, troxie nånting sånt)
- Jag är ganska säker på att jag inte är intresserad alls faktiskt...
- Men jag vill inte sälja något
- Nähä, vad vill du då?
- Vad tror du att jag vill? Gissa, se om du är på rätt spår!
- Du stör mig! Du borde åtminstone ha vett att få fram det du vill jäkligt fort
Sa jag inte. Jag sa bara:
- Det är bra tack, hejdå

Jag vet, jag vet, NIX. Jag har tänkt fixa det, men de enda gånger man blir påmind om det är när försäljarna ringer, och då gör man i regel något viktigt. Hjärnan har svårt att förstå att den ska komma ihåg att göra något som man liksom inte borde behöva. Fuck them, fuck them all.

Kommer inte alls osökt att tänka på Seinfelds svar:
- Jag kan inte prata just nu, men om du ger mig ditt hemnummer så ringer jag senare.
- Vi lämnar inte ut hemnummer
- Ni gillar inte att bli störda hemma va? Då vet du hur jag känner mig...

Lite fånig, men fin. Bifogar Georges telefonsvarare. Se hur nöjd han ser ut mot slutet! Hahaha, jag borde köpa den. Nån som vet vilken säsong det kan vara?

Nytt från Dizzee Rascal

Kungen av Grime har äntligen fått ändan ur och kommer med en ny skiva. Första singeln, Sirens, släpptes 21a maj. Nya skivan Maths & English släpps 4:e juni.
Gå in på http://www.myspace.com/dizzeerascal för att lyssna på Sirens och lite annat. Varför finns det inga snygga myspace sidor?

Takes one to...

På väg till gymmet (jo, allvarligt!) häromförut slank jag in på Akademibokhandeln för att köpa en CJL (?) Almqvist jag fick syn på i fönstret. Fullt så pretto brukar jag inte vara, jag har aldrig läst en rad, men nu kändes det rätt. Det blev två, Drottningens juvelsmycke och Det går an som såg sympatiskt kort ut.

Vid A-hyllan stod hursomhelst en liten man, i precis pensionerad-åldern med sunkiga kläder. Han läste koncentrerat i hörnet och stod mellan mig och bildning. Svenne som jag är sa jag inget utan spejade försiktigt över huvudet på honom.

Då la han märke till mig och blev med ens väldigt självmedveten. Han ställde tillbaka boken och gick därifrån, förhållandevis målmedvetet. Eller kanske snarare startmedvetet, han var verkligen på väg bort. Boken var Auels Hästarnas Dal, kanske inte så konstigt i och för sig.

Men kan det vara en slump att boken har ett par välbeskrivna sexscener? Det vet jag naturligtvis för att jag läste Grottporrens folk-böckerna med stora fjortonåriga ögon och stort fjortonårigt... Det var förresten där jag lärde mig många av mina mad skills, och fick en klart skev bild av sexakten.

Anyhoo, jag funderade på om jag borde tipsa honom om att Stäppvandringen är mycket snuskigare, men han var försvunnen. Kan inte riktigt bestämma mig för om det är tragiskt eller fint. Lite rörande på nått sätt. Jag kände nästan ett band till honom.

Det går an, hursomhelst, är en kul studie i dåtidens språk och seder och sådär, men särskilt mycket längre får den nog inte vara.

Ännu ett bevis för att gud är ond

Ahh, tv, den outsinliga källan av kunskap. Zappade förbi ett avsnitt av Cityakuten. En man hade njursten och Carol frågade "Äter du mycket glass? Dricker du mycket té?" Det gjorde han och tydligen bildar nånting i det ena och nånting i det andra njursten ihop. I am fucked. Skulle kunna förklara att jag har ont i magen. I always knew.

Den stora frågan är dock, är Carol snygg? Har aldrig kunnat bestämma mig. Visst, som Neena i Scrubs är hon het, men det kan vara hela dominans-grejen.

Det är förövrigt två av de sista avsnitten innan Scrubs dör. För den som inte är bekant med detta så är det dessvärre så att hela den underbara serien skrumpnar ihop i en pöl av tråkighet ungefär mitt på säsong fyra. Sen är det nästan bara käcka skämt. Min teori är att de gör det fatala misstaget att göra för många karaktärer lite för glada. Om inte eländes-nivån är tillräckligt hög blir en tv-serie menlös, helt enkelt. De skulle ha frågat mig...

Illusionisten

Klassisk historia med modifikation i imperisk, Österrikisk miljö. Bondpojke möter överklassflicka. Överklassflicka och bondpojke får inte träffas enligt dåtidens sociala normer. Förkrossad bondpojke reser ut i världen för att bli riktig magiker. 20 år senare - bondpojke, numera magiker, kommer tillbaks bara för att få reda på att överklassflicka, numera hertiginna, ska gifta sig med överklasspojke, numera blivande kejsare.
Trots denna kanske något lama historia så lyfter skådespelarna filmen till en ny nivå. Edward Norton spelar trollkonstnären Eisenheim med övertygande glöd, Paul Giamatti (Sideways) är riktigt bra som den kejsartrogne polisen och Jessica Biel är söt. Till detta kan man lägga ganska sinnrikt konstruerade detaljer i historien som gör att allt inte är helt förutsägbart. Filmen har även en historisk koppling då den ger en (väldigt osannolik) förklaring till kronprins Rudolf (i filmen Leopold) självmord 1889. Den Wienska miljön är väldigt vackert återskapad. Det enda som stör bilden är att vissa skådespelare försöker prata engelska med österrikisk accent.
Illusionisten är på det hela taget en väldigt underhållande film, och trots att alla detaljer inte riktigt är på plats så gör scenografin och skådespelarna denna film klart sevärd.
Mer om filmen hittar du på IMDB.

Snabba cash - Jens Lapidius

Denna bok har snabbt vunnit i popularitet och blivit lite av en svensk Da Vinci kod, utan för den skull ha en story som på något sätt liknar Dan Browns leksakspussel.
Boken handlar om Stockholms undre värld. Man får följa tre personer: Jorge - den knarkhandlande latinon som är en förorstshunne ut i fingerspetsarna, Mrado - 135 pannor muskler, juggarnas supergorilla mitt i en vårdnadstvist om sin dotter Lovisa, JW - Norrlänningen som kommit till Stockholm för att leva Livet, hänger på Stureplan, kör svarttaxi för att kunna köpa öl med Nippe och grabbarna på Kharma.
Man får följa dessa tre karaktärer och deras karriär i Stockholms undre värld. Självklart tvinnas deras historier ihop sig och det visar sig snart att de har mer gemensamt än de själva vet.
Jens Lapidius har fått mycket beröm för sitt speciella sätt att skriva, som ska hjälpa fram den rätta stämningen och ge mer styrka åt karaktärerna. Nej, det är inte ordentlig förortsslang, utan bara dålig svenska. Jag tycker mest det blev irriterande efter ett tag. Styrkan i den här boken är historien. Det är en riktig "page turner" och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Inte helt förutsägbar och en intressant beskrivning av busarna i Stockholm. Det gör att boken går väldigt fort att läsa, och ungefär lika fort att glömma. Ren underhållning i bokform. Perfekt som resesällskap, men passar knappast i litteraturens finrum. Finns behändigt att köpa på närmaste pocketshop på väg till tåget.