Om ändå underklassen kunde låta bli att störa

Jag kan förstå att det är svårt som telefonförsäljare. Alla hatar en och man måste hitta på nya knep för att klå de andra äckel-käcka och vidrigt översociala tonåringarna som försöker knipa bonusen för att köpa en ny gås-väst eller moderiktiga skitstora Gucci-solglasögon.

Men det ÄR ondska. Eller åtminstone en dålig deal för mig. När jag ser på tidnings- eller tv-reklam får jag ju rabatt på det jag vill ha. Men vad får jag för min uppmärksamhet och tid av telefonförsäljarna? Nada.

Senast fick jag dessutom en cheeky attitude.
- Stefan
- Hej det här är Linda på Toxic (trixie, troxie nånting sånt)
- Jag är ganska säker på att jag inte är intresserad alls faktiskt...
- Men jag vill inte sälja något
- Nähä, vad vill du då?
- Vad tror du att jag vill? Gissa, se om du är på rätt spår!
- Du stör mig! Du borde åtminstone ha vett att få fram det du vill jäkligt fort
Sa jag inte. Jag sa bara:
- Det är bra tack, hejdå

Jag vet, jag vet, NIX. Jag har tänkt fixa det, men de enda gånger man blir påmind om det är när försäljarna ringer, och då gör man i regel något viktigt. Hjärnan har svårt att förstå att den ska komma ihåg att göra något som man liksom inte borde behöva. Fuck them, fuck them all.

Kommer inte alls osökt att tänka på Seinfelds svar:
- Jag kan inte prata just nu, men om du ger mig ditt hemnummer så ringer jag senare.
- Vi lämnar inte ut hemnummer
- Ni gillar inte att bli störda hemma va? Då vet du hur jag känner mig...

Lite fånig, men fin. Bifogar Georges telefonsvarare. Se hur nöjd han ser ut mot slutet! Hahaha, jag borde köpa den. Nån som vet vilken säsong det kan vara?