Bio-Stefan har vart grymt oinspirerad på senaste. Har försökt komma iväg en massa gånger, men bara stupat på att inget verkat särskilt kul. Förra försöket, Guldkompassen, var verkligen ingen höjdare. Den avskräckte ordentligt.
Men så bjöd syrran mig på Darjeeling Limited. Klart åh! (Ok, inte bara åh)
Det var filmberättande på ett sånt där underbart sätt. Inte bara lite folk framför en kamera, utan färg, form, skådespel och musik som berättar ihop. Jag tror iallafall att den förra meningen faktiskt betyder något.
Hursomhelst, Wes Andersons film om tre unga män som bearbetar sitt bagage på tåget i Indien är vacker att se på, lagom lättsam, säger ett och annat om livet eller något och har ett gäng fina detaljer. Som att Bill Murray är med 20 sekunder eller så i början av filmen, bara för att missa tåget.
Fin fin! Gå och se!
Min filmglädje återupplivad
Julkalendrar
Så här års översköljs vi av diverse julkalenderar. De flesta är gjorda i papper med lustiga, men ack så meningslösa bilder. Ett steg upp i hierarkin hittar vi de julkalendrar där det döljer sig en chokladbit eller kanske ett tuggummi bakom luckan. I år har vi även fått tag på en skrapbar julkalender: en enda stor skraplott, en ny skrapning varje dag. Jag som tycker trisslotter är illa nog.
De bästa julkalendrarna brukar man dock hitta på nätet. I alla fall de mest underhållande. Bäst hittills är WulffMorgenthalers Edmund's Advent. En ny episod varje advent. Stackars Edmund är albino, och alla älskar att driva med honom. Det förstår han bara inte. Mycket kiss, bajs och mobbhumor.
Årets lågvattenmärke, så tråkigt att det blir roligt, är http://www.oioioi.se.
Har DU hittat några bra kalendrar att tipsa om?
Eastern Promises
Eastern Promises är ett våldsamt drama/thriller om den ryska maffians framfart i London. Filmen är regisserad av David Cronenberg (A History Of Violence, eXistenZ) och huvudrollerna innehas av Viggo Mortensen samt Naomi Watts. Storyn är tämligen komplicerad. En ung rysk flicka föder ett barn och dör i barnsäng. Barnmorskan (Naomi Watts) hittar flickans dagbok, och i jakt på det nyfödda barnets familj hamnar hon på en restaurang styrd av den ryska maffian. Där får hon kontakt med en chaufför som jobbar för ryssarna (Viggo) och han visar sig vara snällare än vad man kan tro om hans tatuerade torso (en rysk-ortodox kyrka täcker hela ryggen, med lökkupoler och allt). Precis som i A History Of Violence finns det en massa omotiverade gorescener med i filmen. Det är lite för mycket blod och närbilder på avskurna halsar. Detta får sin kulmen i en fem minuter lång scen där Viggo, helt spritt språngande naken (förutom fake tatueringarna såklart) och rejält blodig hamnar i ett knivslagsmål. Men bortser man från Cronenbergs förkärlek för rött gegg så känns filmen väldigt realistisk. Det är många bra skådespelarinsatser. Jag blev särskilt förtjust i den gamle mannens om spelar maffiaboss. Kan man vara ond och ändå koka god borsjtj? Till och med mitt känsla språksinne ger Viggo, och flera av de andra skådespelarna, godkänt för deras fake-ryska, något som jag annars brukar störa mig på (försök se Enemy At The Gates utan att tänka på det, går knappt, sämre fakeryska får man leta efter.) Filmen har premiär på blockbuster-SF först 6:e december, så alla ni som har långt till Köpenhamn får vänta ett tag till på denna vodkaångande sevärdhet.
Kungliga kostymer och scenografi
I helgen var jag på Kongelige Teater i Köpenhamn och såg Molieres klassiska komedi Tartuffe. Det är andra gången på ganska kort tid som jag besöker teatern, och än en gång slogs jag av hur vackra kostymer och vilken otrolig scenografi som presenterades på scenen. Visst var själva pjäsen välspelad, och denna komedi, även i en lite mordernare tappning, på rimmad danska, är nästan alltid njutbar. Skickliga skådespelare lyfter alltid en pjäs, men när man kan få kostymer och scenografi att nästan överglänsa duktiga skådespelare, då har man gjort ett bra jobb.
Den andra pjäsen jag såg, i april, var Bunbury, en dansk version av en personlig favorit, Oscar Wildes The Importance Of Being Earnest (ni som sett eller läst pjäsen vet att titeln är oöversättlig).
Vad var det då som var så speciellt med denna scenografi och kostymer? Det är självklart svårt att beskriva för någon som inte har sett pjäsen. Jag gör ett försök genom att bifoga bilder från bägge pjäserna. Men det som mest slog mig var fantasin och lekfullheten i både kostymer och scenografi. Kostymerna var ofta praktfulla, överdådiga till den grad att de blev humoristiska, samtidigt som de var vackra. Detsamma gällde scenografin. Här var Tartuffe strået vassare. Tjänstefolket var klädda i samma mönster som bakgrunden. Bakom skjutbara paneler fanns en fantastisk maskin som styrde hela huset som den dysfunktionella familjen och dess inbjudna bedragare bodde i. För att få lite lugn och ro grävde fadern i familjen fram ett par guldfärgade hörlurar, med en enorm röd slang kopplad till. Musik började spela, och för att justera volymen öppnade han en annan panel och skällde på orkestern som stod där bakom och spelade in i en tratt. På scen fanns även två manuella hissar som drevs av tjänstefolk, sittandes i hissen och trampade upp eller ner.
Vid närmare efterforskningar kan jag konstatera att den fantasifulla utsmyckningen tillämpades i just dessa två pjäser inte är någon slump. De har samma kostymdesigner, Anja Van Kragh. Scenograferna är däremot olika: Nicolaj Spangaa för Tartuffe och Bjarke Ingels för Bunbury. Bägge pjäserna har samme regissör: Lars Kaalund.
Bilder från Bunbury:
Bilder från Tartuffe (titelbilden är också från Tartuffe):
Marcus in på skinnet
Manu Chao, KB Hallen, Köpenhamn
I lördags var Manu Chao på besök i Köpenhamn, strax efter sin spelning i Stockholm. Trots att jag inte har lyssnat in mig på hans senaste skiva tog jag tillfället i akt och njöt av en konsert med denne mångspråkige artist.
Some liveartist är Manu Chao helt fenomenal. Energin han sprider från scen är sällan skådad. Jag har aldrig sett honom live förut, men han levererade flera av sina mest kända låtar i olika versioner, och på scen var Manu Chao mycket rockigare än på skiva. Samtidigt tycker jag att hans musik börjar bli tjatig. Det fanns en tid när Manu Chao, ja även som soloartist efter hans tid med Mano Negra, var nyskapande. Musikstilar, språk och politiska åsikter blandades hejvilt. Men Manu Chao går fortfarande på samma spår, och nyhetens behag är borta. Går man och ser Manu Chao live får man även stå ut med den klassiska Bush-bashningen, palestinasjalarna och andra förutsägbara vänsteraktivistsklyschor. Därtill ska nämnas att KB hallen är fantastiskt olämpligt för konserter, eftersom akustiken är vidunderligt dålig (det är egentligen en hanbollsarena). Men Manu Chao behöver varken bra ljud, flashiga shower eller något annat än själva musiken för att locka besökare. Energin som han och bandet levererade från scen gjorde det omöjligt att stå still och lyfte hela kvällen till en behaglig upplevelse.
Att det sen slutade med tågförseningar och hemkomst 02.30 kunde han inte göra mycket åt.
Förresten visste ni att Manu Chao är yee high?
DNs recension av konserten i Stockholm
Sydsvenskan recension av konserten i Malmö
Politikens recension av ovanstående konsert
Bloggjuryn gör drevet värre
Så dömdes stureplansprofilerna i det uppmärksammade våldtäktsmålet. Båda männen fick fyra år av Svea Hovrätt som bedömmer kvinnans berättelse som trovärdig.
Nyheterna på DN och SvD
Ett par saker är intressanta.
Fyra år det minsta man kan dömas till för grov våldtäkt. Det ska bli intressant att läsa om varför.
Att hovrätten ändrar tingsrättens dom är ovanligt, särskilt när (vad jag läst) inte någon avgörande ny bevisning har tillkommit.
Intressant är också att bloggkommentarena till artiklarna är positiva, åtminstone nu inledningsvis. Många verkar även innan domen ha tyckt att de skulle dömas.
Har aldrig riktigt gillat den inställningen, även om jag kan ryckas med själv. För man vet ju inte. Få av dem som tycker har vad det verkar läst särskilt mycket om målet. Av det jag läst i tidningarna har jag svårt att förstå hur man kan vara så tvärsäker.
Jag tror att männen sket i om hon ville eller inte, och då tycker jag att de ska dömas. Men jag vet ju inte det.
Som exempel, de och hon ger olika bild av hur mycket motstånd hon gjorde. Teknisk bevisning, som DNA på fjärrkontrollen hon säger att de tryckte upp i henne eller lösnaglarna hon säger att hon rev loss, har polisen letat efter men inte hittat. Det bevisar naturligtvis inte att de är oskyldiga, men så funkar ju inte rättsystemet. Det är ju skyldiga de ska bevisas vara.
Att, som jag upplevt det, många ville ha en fällande dom kan bero på att de är överklass. Jag tror att många upplever det som att den kommer undan. Ett fint exempel är bloggrubriken "Stureplansbrats får vad de förtjänar". Riktigt enfaldigt.
Det verkar också som om många tycker att för få fälls för våldtäkt, så säkert blir man glad när någon faktiskt döms.
Flera inlägg diskuterar varför det är viktigt att fråga sig om de förstod att hon inte vill. Liknelser som "jag förstod inte att hon inte ville att jag skulle sno hennes plånbok" eller "de lämnade ju dörren öppen, klart de ville att jag skulle sno deras tv" är kul att göra, men det finns ju oftast en avgörande skillnad i och med att många har sex frivilligt men få ger bort sin plånbok till någon. Så det är en vettig fråga att ställa.
Men jag tycker inte att man ska kunna skita i att fundera över om någon vill eller inte. Om någon är så full att hon/han inte reagerar eller om någon skriker och fäktar bör man inte få komma undan med att tro att hon ville för att hon hade kort kjol. Vi kan ju skicka ett vykort till alla män där det står att de måste fråga sig om hon verkligen vill, så kan ingen sedan skylla på dumhet.
Om medier har en viss tendens att piska upp lynchstämning
i våldtäktsmål så kan ju inte blogg och kommentars-folket göra saken bättre. Fin psykfallskommentar på dn.se:
"Skönt att alla samhällets resurser verkar gå till rättegångar för påstådda våldtäkter. Bra att kvinnor tillåts ångra sina samlag medan männen får stå sitt kast. Är detta vår tids häxprocess är det nog många som undrar. De som borde dömas är de lösaktiga hororna."
Man kan verkligen fråga sig om vi borde få tycka en massa
i sådana här fall, där vi faktiskt inte vet ordentligt. Om man inte skriver sansade, nyanserade inlägg som det här förstås. Självgodhet är också godhet...
Äntligen
Så har Horace då än en gång sagt sitt.
Doris Lessing. Självklart har jag hört talats om henne, men i min värld har hennes böcker mest varit sådan som stått i min mors bokhylla. Har själv aldrig läst något.
Hur som helst verkar det vara en dam med krut och humor i. Så här reagerade hon när hon fick beskedet:
http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=2839
Joost
För alla er som inte vet vad det är så är Joost nästa stora internethype, skapat av samma människor som gjorde Skype.
Joost är gratis internettv. Tjänsten har varit på gång ett bra tag, men nu har den äntligen öppnats för allmänheten (dock i ett testutförande). Nedladdning och registrering kan man göra på http://www.joost.com.
Jag testade tjänsten för första gången här om kvällen och är imponerad.
Utbudet av kanaler är fortfarande begränsat. Det finns lite musikvideos, Comedy Central har lite andra klassens ståupp shower, det finns en massa okända kortfilmer samt nyhetssändingar från både Reuters och The Onion.
För att tjänsten ska fungera bra krävs en bra internetuppkoppling (jag skulle säga minst 10 Mb nedströms, använd trådat nätverk, med trådlöst blir inte överföringshastigheten jämn). Kvaliten på showerna är bra, i alla fall om man jämför med andra gratis online tjänster för video. Man kan titta på innehåll i helskärm utan problem. Det kan vara lite hackigt emellanåt, men inget jag störde mig på. Som nämnts tidigare är utbudet fortfarande begränsat, och man tvingas se korta reklamsnuttar då och då.
Jag tror att Joost kommer bli väldigt stort i framtiden. förhoppningen är att kunna se vad man vill när man vill. Det finns ingen anledning att anpassa sitt efter TV tablåerna, eller behöva vänta tills favoritshowen börjar visas i Sverige (om det ens händer). Joost har även sociala funktioner så att man kan se vilka program som är mest populära, chatta med folk som ser samma program och självklart skapa sina egna kanaler med favoritprogram. Det jag saknar är vettiga serier och långfilmer. Förhoppningsvis kommer det inte dröja länge innan de stora produktionsbolagen inser det vinnande konceptet och går med på att lägga ut sitt material genom Joost.
Tills dess att framtiden är här tycker jag i alla fall att Joost är värt att pröva på. Laptop med Joost i den ställbara sängen rekommenderas.
Tillbaks
Som ni har märkt har min bloggning legat lite på hyllan ett tag. Anledningen är stessig arbetssituation och stora förändringar i privatlivet. Men nu börjar det lugna ner sig och jag har fått lite mer tid.
Jag har under dagen gått och funderat på en märklig konversation jag hade på en inflyttningsfest igår.
Jag stötte på en kvinna i min egen ålder som jag efter en stunds utfrågning kom fram till hade varit sambo med en väninna till mig i Lund. Jag tyckte inte om ovan nämnda kvinna då, och efter följande konversation mindes jag varför jag inte tyckte om henne.
Hon hade en enorm stämpel på armen (täckte nästan hela underarmen) som såg ut som en entrebiljett till en klubb. Jag frågade självklar vad det var. Hon berättade att de precis varit på en föreställning på Teater Lilith. Det är en känd performanceteater i Malmö. Jag har hört talats om den tidigare men aldrig själv varit där, och var därför intresserad av vad som visades:
Jag: Så vad är det för performanceart?
Hon: Ganska svårt att beskriva, det var lite olika framträdanden.
Jag: Ja men är det sådant där svårförståeligt och meningslöst där de typ bajsar på varandra? Eller är det något som är mer lättillgängligt?
Hon: Nä, nu tycker jag du pratar som PÖBELN. Jag kan faktiskt tycka att bajsa på varandra kan vara meningsfullt i rätt kontext. Och vad menar du med meningslöst. All konst är väl meningsfull.
Fick senare reda på att hon läst ett tag på konstskola, var ultrafeminist, tyckte att all provokativ konst var bra, bara man provocerade på något sätt (självklart diskuterades Lars Viks rondellhund i detta sammanhang). Jag förstår mig ändå inte på denna konstsnobbism om att PÖBELN inte förstår konsten. Är det inte så att konsten ska göra ett intryck, ge någon mening. Om man måste vara konststuderande för att få ett intryck, är då konsten meningsfull? Om man doppar ett flygplan i HIV smittat snor och hänger upp bara för att man tycker det är en cool kombination ger det väl ingen större mening? Hur provokativ kan man vara? Är det konst att bara vara provokativ? Hur som helst så kände jag en stark tillhörighet till pöbeln, lämnade denna snusande konstsnobb bakom mig, tog en öl till och rörde mig mot chipsskålen.
WulffMorgenthaler
För er som inte har upptäckt denna serie än är det hög tid.
De danska tecknarna Mikael Wulff och Anders Morgenthaler ritar en surrealistisk serie utan verklighetsförankring men med en del sammhällskritik och många sjuka inslag. Stilen liknar Larsson, fast sjukare, och mer politiskt inkorrekt. Wulff och Morgenthaler har en förkärlek för nakna personer, pandor, snusk och splatter. Den danska tidningen Politiken har länge kört en dansk version av serien på sin hemsida. Mig veterligen är 'Punkt SE den enda svenska tidning som har plockat in denna serie.
Anders Morgenthaler är för övrigt även känd för att ha gjort den tecknade filmen Princess, som bland annat spelades på Stockholms Filmfestival 2006.
Hur som helst bör du besöka www.wulffmorgenthaler.com. Topplistan rekommenderas.
Använder du RSS-läsare föreslår jag att du lägger till följande länk för att få en daglig dos WulffMorgenthaler:
http: | |||
De skrev historia, UR förstörde den
För ca 1,5 år sedan sände DR (danska motsvarigheten till SR, såklart) en serie program som hette "De skrev historie". Programmen var djupintervjuer med 10 människor som har förändrat och definierat världens moderna historia. Den danske journalisten som genomförde intervjuerna, Steffen Kretz, gjorde ett alldeles utmärkt jobb. Varje program avslutades med frågan "hur vill du bli ihågkommen?". Det går att höra alla de intervjuades svar här. Kretz lät också den intervjuade ställa en fråga till nästa person som skulle intervjuas.
Under intervjuerna hörde man Kretz intelligenta och relevanta frågor, och sedan de intervjuades svar. Intervjuerna blandades med bilder från historiska ögonblick med en kommentator, eller den intervjuades egna kommentarer.
Jag som bor i Skåne hade förmånen att se detta eminenta program på dansk TV. Jag blev inte alls förvånad när jag upptäckt att UR/Kunskapskanalen köpt in programmet. Jag blev dock väldigt förvånad när jag såg ett avsnitt. Kretz är helt bortklippt, han sista fråga är borta. Denna serie av väldigt intressanta intervjuer har reducerats till en halvdan UR dokumentär som uppfylls till största delen av en svensk speakerröst och klipp från historiska ögonblick.
Mycket, mycket dåligt UR. Jag vill rekommendera var och en att i stället se originalversionen här. Hela programmet är på engelska, så det torde inte vara något problem för er med svårigheter att förstå danskt uttal.
Orginalprogammets hemsida
URs version
Några av UR programmen har inte sänts än, så det finns flera tillfällen att se bevis på URs dåliga arbete.
Min absoluta favorit bland intervjuerna är den med Shimon Peres. De andra intervjuade är:
Madeleine Albright
Desmond Tutu
Lech Walesa
Muammar Khadaffi
Daniel Ortega
Corazon Aquino
Benazir Bhutto
Viktor Justjenko
Dalai Lama
Metallica, Vestereng, Århus
Det blir en större sak om man är tvungen att köra 3,5 timme och utforska en helt ny stad när man ska på konsert. Vi hann visserligen inte se så mycket av Århus. Men hela staden var märkt av den stundande konserten. Metallica spelades i varje butik, försäljare av egentryckta t-shirts fyllde gatorna, och stan var fylld av Metallicafans.
Väl ute på Vestereng insåg vi vilken stor sak det här var. I en kommun med knappt 300 000 invånare skulle det nu hållas en konsert med mins 50 000 besökare. Det är klart det blev kaos.
En stor äng, en massa massa folk, kebabstånd, provrörshotsflickor, ölstånd, korvstånd, ölstånd och ölstånd (vi var ju trots allt i Danmark).
Två förband uppträdde. Det första ett skränigt death metal band, det andra Volbeat som jag nu har fått upp ögonen för (kan rekommendera deras senaste album).
Metallica kom på scen nästan punktligt, dvs bara 20 min sena. Det här var en turne för att spela oldies goldies. Sick of the studio tour säger rätt mycket om vad gruppen håller på med just nu. Det blev i alla fall en hel del gamla godingar, och inte en enda låt från den nya skivan. Hetfield har numera skaffat ett skägg som gör att han ser ut som den avdankade knarkare han är, den nye basisten Trujillo för med sig en frisk fläkt, medan de andra bandmedlemmarna är sig lika. Metallica levde verkligen upp till förväntningarna när det gällde att spela musik folk ville höra. Det var svårt att inte skräna med i låtarna, och det visade sig att jag fortfarande kan texten till många.
Mitt under konserten gick plöstligt en säkring. Allt ljud dog, och Metallica fortsatte spela helt ovetandes. När någon till sist talade om för dem att ingen hörde, släckte man på scen och bandet gick av. Det tog ca 30 minuter innan problemet var löst, och det blev många burop. Konserten kunde dock fortsätta utan fler misöden.
På det hela taget var det en lyckad konsert med bra drag. Hetfields röst höll, trots att han var lite hes. Metallica levererade, och det var en otrolig upplevelse att tillsammans med 50 000 andra fans skrika med i sticket till One. De må åldras, men Metallica håller än.
Jag måste dock sälla mig till skaran som kritiserar Århus kommun för girighet. Det var alldeles för mycket folk på konserten. Utrustningen klarade uppenbarligen inte av att skruvas upp till den nivå som krävdes. Det var väldigt mycket fylla och en del slagsmål. Skyttelbussarna både till och från konsertområdet fungerade dåligt, och det slutade med att vi fick gå i 45 minuter för att komma tillbaks till bilen. Trots att jag körde halva natten och inte kom i säng förrän vid 5.30 var jag lycklig över att än en gång få se mina gamla husgudar spela riktig metal.
Här är Politikens recension [varning, dansk länk].
Kan man tänka sig ett bättre ställe för ett popcorn-stånd?
Läste en "fem frågor" på baksidan av SvD Näringsliv. Oftast är de rätt menlösa historier. Så också den här, till synes. Men när Haparandas kommunchef Christina Lugnet får frågan om de ska bygga ett sommarland på skärgårdsön Seskarö svarar hon:
Området är den enda oexploaterade havsviken som finns. Den har ett fantastiskt läge med vyer och natur. Det finns massor av möjligheter och vi ser att detta kan bli en riktig pärla för investerare. Bland annat vill vi bygga en konferenshotellanläggning med upplevelse- och rekreationscenter.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har hon inte sett Äppelkriget? Jag får lust att åka dit och kasta grönsaker på dem.
Jag är inte emot att man bygger saker, men man kanske inte måste bygga i den enda oexploaterade havsviken? Naturen har ett värde i sig, inte bara för investerare.
För den som inte är bekant med Äppelkriget är det en av Hasse och Tages bättre filmer, där en tysk affärsman vill bygga "Deutschneyland" i den svenska idyllen Änglamark. Politikerna, påhejade av Gösta Ekmans underbara PR-man, är för motorvägar, bingohall i slottet och pommes-kokerier och kiosker i skogen. Men familjen Lindberg, med Monica Zetterlund, Hasse, Tage och fler fina skådisar, sätter sig på tvären med finurliga uppfinningar och lite magi. Med bekant Evert Taube-musik.
Det märks ju minst sagt att filmen är gjord i en annan tid, framför allt ett annat samhälle. Jag har svårt att tro att en remake skulle funka. Men som trädkramare i själen tycker jag att idén är fullständigt förförande. Och så blir jag förstås lycklig bara av att se på Hasse, Tage eller Gösta. Jag får faktiskt en liten klump i halsen bara vid tanken på att Hasse väl rimligtvis bör dö snart. Det får han bara inte.
Hursomhelst, bra film. Det finns samlingsboxar, här och här, och revyerna.
Beastie Boys på grönan
I onsdags (4/7) gjorde Beastie Boys årets enda Sverigespelning på Gröna Lund. Det var faktiskt deras första spelning i Sverige på väldigt länge. Sist jag såg dem var det på ett proppfyllt Hovet där vi crowdsurfade och stod längst fram hela konserten. Sedan dess har både publik och artister förändrats. Det var ett helt gäng i publiken som dök upp med barnvagnar, MCA är nu totalt gråhårig och folk orkar inte längre hoppa hela konserten. Samtidigt var det en förvånande stor del av den yngre publiken som hängde med i texterna. Kanske var det där för att se just Beastie Boys och inte åka fritt fall.
Låtarna som spelades under konserten var en salig blandning. Allt från de gamla punklåtarna till några lugna, instrumentala låtar från den nya skivan. Beastie Boys verkade trivas mycket bra på scenen, och de drev med hela konceptet att spela på ett nöjesfält (beware of the which, and don't forget to buy hot dogs). Mitt under konserten utbröt ett slagsmål, varav artisterna på scen helt enkelt slutar spela och säger att de vägrar återuppta spelningen innan folk lugnar ner sig. Helt rätt attityd. Det slutade med att hela publiken buade ut slagskämparna och konserten kunde återupptas.
Trots att det var samma gamla låtar, trots att Grönan är en bra scen, och trots att många hade sommarpsring i kroppen kändes det som om publiken aldrig riktigt kom igång. Längst framme vid scen var det några som röjde, men det var nog mest för att de alltid röjer på konserter. Vid några låtar (så som Sabotage och Three MC's and one DJ) hoppade en stor del av publiken, men något riktigt röj var det aldrig. Jag saknade flera låtar från skivan To the Five Burrows, men efter en snabb undersökning bland mitt sällskap insåg jag mig vara ensam om denna åsikt.
Beastie Boys är fortfarande förstklassiga underhållare, men det märks att både vi och de har blivit äldre. Stilen på de senaste skivorna har skiftat, och de våga experimentera mer. Det kommer ändå alltid ha en trogen publik som gärna ser dem varje gång de kommer till Stockholm. De kan fortfarande, och Mix Master Mike är nog fortfarande världsbäst på att scratcha.
