Kungliga kostymer och scenografi

I helgen var jag på Kongelige Teater i Köpenhamn och såg Molieres klassiska komedi Tartuffe. Det är andra gången på ganska kort tid som jag besöker teatern, och än en gång slogs jag av hur vackra kostymer och vilken otrolig scenografi som presenterades på scenen. Visst var själva pjäsen välspelad, och denna komedi, även i en lite mordernare tappning, på rimmad danska, är nästan alltid njutbar. Skickliga skådespelare lyfter alltid en pjäs, men när man kan få kostymer och scenografi att nästan överglänsa duktiga skådespelare, då har man gjort ett bra jobb.
Den andra pjäsen jag såg, i april, var Bunbury, en dansk version av en personlig favorit, Oscar Wildes The Importance Of Being Earnest (ni som sett eller läst pjäsen vet att titeln är oöversättlig).
Vad var det då som var så speciellt med denna scenografi och kostymer? Det är självklart svårt att beskriva för någon som inte har sett pjäsen. Jag gör ett försök genom att bifoga bilder från bägge pjäserna. Men det som mest slog mig var fantasin och lekfullheten i både kostymer och scenografi. Kostymerna var ofta praktfulla, överdådiga till den grad att de blev humoristiska, samtidigt som de var vackra. Detsamma gällde scenografin. Här var Tartuffe strået vassare. Tjänstefolket var klädda i samma mönster som bakgrunden. Bakom skjutbara paneler fanns en fantastisk maskin som styrde hela huset som den dysfunktionella familjen och dess inbjudna bedragare bodde i. För att få lite lugn och ro grävde fadern i familjen fram ett par guldfärgade hörlurar, med en enorm röd slang kopplad till. Musik började spela, och för att justera volymen öppnade han en annan panel och skällde på orkestern som stod där bakom och spelade in i en tratt. På scen fanns även två manuella hissar som drevs av tjänstefolk, sittandes i hissen och trampade upp eller ner.
Vid närmare efterforskningar kan jag konstatera att den fantasifulla utsmyckningen tillämpades i just dessa två pjäser inte är någon slump. De har samma kostymdesigner, Anja Van Kragh. Scenograferna är däremot olika: Nicolaj Spangaa för Tartuffe och Bjarke Ingels för Bunbury. Bägge pjäserna har samme regissör: Lars Kaalund.
Bilder från Bunbury:

Bilder från Tartuffe (titelbilden är också från Tartuffe):

Marcus in på skinnet

En serie som jag tyvärr inte sett tillräckligt på är den undebara Skins som går på femman vid 22 på torsdagar. Ovanligt realistiska, om än smått surrealistiska, brittiska ungdomar super och knullar runt och det är riktigt roligt och ofta riktigt fint. De är inte överintelligenta eller helylle som i amerikanska serier och det är inte överdrivet skruvat med mord och knark. De är som ungdomar förmodligen är mest, bara lite lagom skruvade. En kul detalj är att Nicholas Hoult som spelade småfule tönten Marcus i Om en pojke har en roll och faktiskt har blivit rätt snygg, 18 though he is.

Manu Chao, KB Hallen, Köpenhamn

I lördags var Manu Chao på besök i Köpenhamn, strax efter sin spelning i Stockholm. Trots att jag inte har lyssnat in mig på hans senaste skiva tog jag tillfället i akt och njöt av en konsert med denne mångspråkige artist.
Some liveartist är Manu Chao helt fenomenal. Energin han sprider från scen är sällan skådad. Jag har aldrig sett honom live förut, men han levererade flera av sina mest kända låtar i olika versioner, och på scen var Manu Chao mycket rockigare än på skiva. Samtidigt tycker jag att hans musik börjar bli tjatig. Det fanns en tid när Manu Chao, ja även som soloartist efter hans tid med Mano Negra, var nyskapande. Musikstilar, språk och politiska åsikter blandades hejvilt. Men Manu Chao går fortfarande på samma spår, och nyhetens behag är borta. Går man och ser Manu Chao live får man även stå ut med den klassiska Bush-bashningen, palestinasjalarna och andra förutsägbara vänsteraktivistsklyschor. Därtill ska nämnas att KB hallen är fantastiskt olämpligt för konserter, eftersom akustiken är vidunderligt dålig (det är egentligen en hanbollsarena). Men Manu Chao behöver varken bra ljud, flashiga shower eller något annat än själva musiken för att locka besökare. Energin som han och bandet levererade från scen gjorde det omöjligt att stå still och lyfte hela kvällen till en behaglig upplevelse.
Att det sen slutade med tågförseningar och hemkomst 02.30 kunde han inte göra mycket åt.
Förresten visste ni att Manu Chao är yee high?
DNs recension av konserten i Stockholm
Sydsvenskan recension av konserten i Malmö
Politikens recension av ovanstående konsert

Bloggjuryn gör drevet värre

Så dömdes stureplansprofilerna i det uppmärksammade våldtäktsmålet. Båda männen fick fyra år av Svea Hovrätt som bedömmer kvinnans berättelse som trovärdig.

Nyheterna på DN och SvD

Ett par saker är intressanta.

Fyra år det minsta man kan dömas till för grov våldtäkt. Det ska bli intressant att läsa om varför.

Att hovrätten ändrar tingsrättens dom är ovanligt, särskilt när (vad jag läst) inte någon avgörande ny bevisning har tillkommit.

Intressant är också att bloggkommentarena till artiklarna är positiva, åtminstone nu inledningsvis. Många verkar även innan domen ha tyckt att de skulle dömas.

Har aldrig riktigt gillat den inställningen, även om jag kan ryckas med själv. För man vet ju inte. Få av dem som tycker har vad det verkar läst särskilt mycket om målet. Av det jag läst i tidningarna har jag svårt att förstå hur man kan vara så tvärsäker.

Jag tror att männen sket i om hon ville eller inte, och då tycker jag att de ska dömas. Men jag vet ju inte det.

Som exempel, de och hon ger olika bild av hur mycket motstånd hon gjorde. Teknisk bevisning, som DNA på fjärrkontrollen hon säger att de tryckte upp i henne eller lösnaglarna hon säger att hon rev loss, har polisen letat efter men inte hittat. Det bevisar naturligtvis inte att de är oskyldiga, men så funkar ju inte rättsystemet. Det är ju skyldiga de ska bevisas vara.

Att, som jag upplevt det, många ville ha en fällande dom kan bero på att de är överklass. Jag tror att många upplever det som att den kommer undan. Ett fint exempel är bloggrubriken "Stureplansbrats får vad de förtjänar". Riktigt enfaldigt.
Det verkar också som om många tycker att för få fälls för våldtäkt, så säkert blir man glad när någon faktiskt döms.

Flera inlägg diskuterar varför det är viktigt att fråga sig om de förstod att hon inte vill. Liknelser som "jag förstod inte att hon inte ville att jag skulle sno hennes plånbok" eller "de lämnade ju dörren öppen, klart de ville att jag skulle sno deras tv" är kul att göra, men det finns ju oftast en avgörande skillnad i och med att många har sex frivilligt men få ger bort sin plånbok till någon. Så det är en vettig fråga att ställa.

Men jag tycker inte att man ska kunna skita i att fundera över om någon vill eller inte. Om någon är så full att hon/han inte reagerar eller om någon skriker och fäktar bör man inte få komma undan med att tro att hon ville för att hon hade kort kjol. Vi kan ju skicka ett vykort till alla män där det står att de måste fråga sig om hon verkligen vill, så kan ingen sedan skylla på dumhet.

Om medier har en viss tendens att piska upp lynchstämning
i våldtäktsmål så kan ju inte blogg och kommentars-folket göra saken bättre. Fin psykfallskommentar på dn.se:

"Skönt att alla samhällets resurser verkar gå till rättegångar för påstådda våldtäkter. Bra att kvinnor tillåts ångra sina samlag medan männen får stå sitt kast. Är detta vår tids häxprocess är det nog många som undrar. De som borde dömas är de lösaktiga hororna."

Man kan verkligen fråga sig om vi borde få tycka en massa
i sådana här fall, där vi faktiskt inte vet ordentligt. Om man inte skriver sansade, nyanserade inlägg som det här förstås. Självgodhet är också godhet...

Äntligen

Så har Horace då än en gång sagt sitt.
Doris Lessing. Självklart har jag hört talats om henne, men i min värld har hennes böcker mest varit sådan som stått i min mors bokhylla. Har själv aldrig läst något.
Hur som helst verkar det vara en dam med krut och humor i. Så här reagerade hon när hon fick beskedet:
http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=2839

Joost

För alla er som inte vet vad det är så är Joost nästa stora internethype, skapat av samma människor som gjorde Skype.
Joost är gratis internettv. Tjänsten har varit på gång ett bra tag, men nu har den äntligen öppnats för allmänheten (dock i ett testutförande). Nedladdning och registrering kan man göra på http://www.joost.com.
Jag testade tjänsten för första gången här om kvällen och är imponerad.
Utbudet av kanaler är fortfarande begränsat. Det finns lite musikvideos, Comedy Central har lite andra klassens ståupp shower, det finns en massa okända kortfilmer samt nyhetssändingar från både Reuters och The Onion.
För att tjänsten ska fungera bra krävs en bra internetuppkoppling (jag skulle säga minst 10 Mb nedströms, använd trådat nätverk, med trådlöst blir inte överföringshastigheten jämn). Kvaliten på showerna är bra, i alla fall om man jämför med andra gratis online tjänster för video. Man kan titta på innehåll i helskärm utan problem. Det kan vara lite hackigt emellanåt, men inget jag störde mig på. Som nämnts tidigare är utbudet fortfarande begränsat, och man tvingas se korta reklamsnuttar då och då.
Jag tror att Joost kommer bli väldigt stort i framtiden. förhoppningen är att kunna se vad man vill när man vill. Det finns ingen anledning att anpassa sitt efter TV tablåerna, eller behöva vänta tills favoritshowen börjar visas i Sverige (om det ens händer). Joost har även sociala funktioner så att man kan se vilka program som är mest populära, chatta med folk som ser samma program och självklart skapa sina egna kanaler med favoritprogram. Det jag saknar är vettiga serier och långfilmer. Förhoppningsvis kommer det inte dröja länge innan de stora produktionsbolagen inser det vinnande konceptet och går med på att lägga ut sitt material genom Joost.
Tills dess att framtiden är här tycker jag i alla fall att Joost är värt att pröva på. Laptop med Joost i den ställbara sängen rekommenderas.

Tillbaks

Som ni har märkt har min bloggning legat lite på hyllan ett tag. Anledningen är stessig arbetssituation och stora förändringar i privatlivet. Men nu börjar det lugna ner sig och jag har fått lite mer tid.
Jag har under dagen gått och funderat på en märklig konversation jag hade på en inflyttningsfest igår.
Jag stötte på en kvinna i min egen ålder som jag efter en stunds utfrågning kom fram till hade varit sambo med en väninna till mig i Lund. Jag tyckte inte om ovan nämnda kvinna då, och efter följande konversation mindes jag varför jag inte tyckte om henne.
Hon hade en enorm stämpel på armen (täckte nästan hela underarmen) som såg ut som en entrebiljett till en klubb. Jag frågade självklar vad det var. Hon berättade att de precis varit på en föreställning på Teater Lilith. Det är en känd performanceteater i Malmö. Jag har hört talats om den tidigare men aldrig själv varit där, och var därför intresserad av vad som visades:
Jag: Så vad är det för performanceart?
Hon: Ganska svårt att beskriva, det var lite olika framträdanden.
Jag: Ja men är det sådant där svårförståeligt och meningslöst där de typ bajsar på varandra? Eller är det något som är mer lättillgängligt?
Hon: Nä, nu tycker jag du pratar som PÖBELN. Jag kan faktiskt tycka att bajsa på varandra kan vara meningsfullt i rätt kontext. Och vad menar du med meningslöst. All konst är väl meningsfull.
Fick senare reda på att hon läst ett tag på konstskola, var ultrafeminist, tyckte att all provokativ konst var bra, bara man provocerade på något sätt (självklart diskuterades Lars Viks rondellhund i detta sammanhang). Jag förstår mig ändå inte på denna konstsnobbism om att PÖBELN inte förstår konsten. Är det inte så att konsten ska göra ett intryck, ge någon mening. Om man måste vara konststuderande för att få ett intryck, är då konsten meningsfull? Om man doppar ett flygplan i HIV smittat snor och hänger upp bara för att man tycker det är en cool kombination ger det väl ingen större mening? Hur provokativ kan man vara? Är det konst att bara vara provokativ? Hur som helst så kände jag en stark tillhörighet till pöbeln, lämnade denna snusande konstsnobb bakom mig, tog en öl till och rörde mig mot chipsskålen.