... fann jag på DN.se i en TT-text om Perus expresident Fujimori.
(Han sitter förövrigt i husarrest i Chile. Peru vill ha honom utlämnad för förskingring och brott mot mänskliga rättigheter. Nyheten var att han vill ställa upp i senatsvalet i Japan som han stammar från.)
Hursomhelst, slutstycket var:
"Som president gjorde sig Fujimori känd för att med brutala metoder krossa vänsterterrorgruppen Lysande stigen, Sendero Luminoso."
Måste man inte bara sluta upp till eller starta en egen grupp som heter Sendero
Luminoso? Bara för namnet! Lysande stigen, det är ju bara helt underbart! Ack, mitt tråkiga och ironiska liv. Tänk om man kunde ta sig själv på så stort allvar.
Länkar:
http://en.wikipedia.org/wiki/Shining_Path
http://en.wikipedia.org/wiki/Alberto_Fujimori
Fujimoris egen väldigt osmakliga sida:
http://www.fujimorialberto.com/index.php
Ett nytt livsmål...
S:t Makan mot den stora gröna draken
Att Metro har stängt ner en välgörenhetsblogg har kanske en del av er redan hört, men för er som inte gjort det kan jag berätta att det är ganska intressant. Metro skyller på en otillåten logga, bloggaren tror det handlar om att de inte vill betala.
Metro har nyligen lanserat Metrobloggen, där de som bloggar får 3 öre per sidvisning. Bloggaren Makan Amini och en vän startade bloggen Miljonen med syfte att samla in en miljon till Röda Korset.
Till E24 säger Makan Amini såhär:
- Vi blev en av de mest besökta sajterna på Metrobloggen på väldigt kort tid genom att vi spred länken till alla vi kände, som i sin tur spred den vidare.
Men Metro stängde snabbt ner bloggen, med hänvisning till att den använde Röda Korsets logga.
Metros online-chef Mattias Nyman får en fråga av Dagens Media:
Men Röda Korset kan väl inte ha något emot att någon samlar in en miljon till deras organisation?
- Det är det påstådda syftet. Efter att ha varit i kontakt med Röda Korset visade det sig att de inte kände till insamlingen vilket gör att det kan röra sig om ett bedrägeri.
Som svar på nedstängningen gjorde Amini en liten film där han pratar med Nyman och frågar varför. Ganska underhållande, kan ses här. Han har snott Metros form, vilket inte är så smart, och musiken från någonstans. Nån som vet?
I filmen säger Nyman bland annat att annonsförsäljningen för Metrobloggen inte kommit igång och att Metro alltså får betala så länge. Det tror Amini är det verkliga skälet.
Och man är ju böjd att misstänka det. I Dagens Media ställs den utmärkta frågan till Nyman:
Handlar inte det här i slutändan om att ni inte har någon lust att bli av med en miljon? - Nej huvudsyftet är att han samlar in pengar till sig själv med uppgivet syfte att skänka dem till Röda Korset.
Han anklagar i praktiken Amini för bedrägeri, vilket känns som en rätt uppenbar men usel försvarstaktik.
Inte fan var det ett bedrägeriförsök, Amini har ju namn och bild på sig själv. (Hans blogg finns här) Ingen kan väl få för sig att tro att man kommer undan med något sådant, särskilt inte om man är ung politiker. SSU kommer nog inte undan med nånting längre.
Jag tror att Nyman försöker cover sitt eget ass, eftersom en nedstängd välgörenhetsblogg klingar illa. Om han verkligen trodde att det var ett bedrägeriförsök borde väl Metro ha gjort en polisanmälan. Eller?
Att inte använda Röda Korsets logga utan tillåtelse är bra, den bär viss tyngd. Det är visst olagligt till och med. Men om Metro tyckte att det var ett problem hade de i vilket annat fall som helst sagt åt bloggaren att ta bort loggan.
Det känns något uppenbart att Metro vill slippa betala en miljon, men inte kan stå för det. Men varför inte egentligen? Självklart är tanken med att betala bloggare inte att systemet ska mjölkas, vare sig till Röda Korset eller något annat. En sida ska ju generera klick för att någon vill läsa innehållet, inte för att mjölka pengar. Det hade ju Metro kunnat säga.
Ocean's 13
Den första filmen var nyskapande, stilig, cool och väldigt underhållande. I den andra filmen försökte man göra samma succé, men det blev inte riktigt liiika bra. I den tredje filmen upprepar man sig själv och försöker uppenbart bara pumpa ut mer pengar. De borde kalla den Ocean's 11 III.
Ja, den är fortfarande underhållande, det är fortfarande bra skådespelare och bra dialoger. Men inte på långa vägar lika bra som i den första filmen (och det är ju givet att en uppföljare kommer jämföras med originalet). Storyn i denna film är lövtunn:
Reuben (den rike juden som ger Ocean hans uppdrag) har blivit totalblåst på en jättestor hotelldeal i Vegas av den onde Bank (Al Pacino). För att hämnas ska Ocean och hans underhuggare förstöra premiärkvällen genom att få huset att gå back på spelandet.
Det är en underhållande film, med smart konstruerade kupper. Men det känns som att man har sett allting innan. Här finns verkligen inget nytt att hämta, och det är hög tid att upplösa denna stiliga björnliga till förmån för nya filmprojekt. Soderbergh kan ju, om han bara vill. Jag skulle nog rekommendera att se om originalet i stället för att betala en halv förmögenhet för att se denna halvdanna film på bio.
Timbuktu & Damn, Mejeriet, Lund
När Lundasonen Timbuktu uppträder på Mejeriet står Skåne stilla. Ja så lyder ett gammalt Skånskt uttryck.
Att se Timbuktu, tillsammans med Mapei och Damn uppträda på sin hemmascen Mejeriet är en otrolig känsla. Den energi som flödar från scen ut till publiken gör det omöjligt att stå still. Svetten lackade i publiken när Timbuktu levererade den ena hiten efter den andra. Det blev mest låtar från den nya skivan Oberoendeframkallande och ett par gamla klassiker. Under den knappt två timmar långa konserten hanns det även med en balkanversion av The båtten is nådd, och en nostalgitripp tillbaks till hänget på Norra Fäladen, repningen på Mejeriet och annat från starten av Timbuks karriär. En av medlemmarna ur bandet Damn, som återigen visar vilka duktiga musiker de är, gjorde ett helt spontant soulsolo.
Under konserten var det inte bara publiken som njöt, alla på scen verkade stortrivas. Det var idel leenden från öra till öra.
Man kunde även konstatera att Mapei och Timbuktu är samspelta som ett gammalt par. En verkligt lyckad kombination.
Det enda jobbiga under konserten (om man bortser från killen med de stinkande dreadlocksen som försökte stå framför mig halva konserten) var värmen. Artistern hade ideliga vattenpauser, och extranumret framfördes i bar överkropp. Men som Timbuk sa, "vjärmen äur de jenda såom fåor ouss svienskar att stressa neir". Skånska i Timbuktus låtar är Skånska när den är som bäst.
A kid in a record store
Har inte köpt skivor på skitlänge. Som vanligt resulterade det i en total överreaktion. Så nu sitter jag här med sex nya godbitar. Och det är ju aldrig bra. En eller två blir alltid favoriter, och när man lyssnat ihjäl dem köper man nya. Dels för att man vill ha nått nytt och dels för att man en gång valde bort de andra. Så de får aldrig en riktig chans.
Klart jobbigt.
Hursomhelst, The Concretes - In Colour köpte jag till L i present. Den visade sig vara bra mycket bättre än deras första något tråkiga skiva. Så den är nu införskaffad. Mycket trivsam trallpop av lite sofistikerat snitt.
Hos L fick jag också höra Säkert! (Hello Saferide-Annika Norlin på svenska) Glatt, poppigt och finurliga texter. Känns mycket lovande.
Första försöket att köpa Säkert! misslyckades, men resulterade i Mixtapes & Cellmates, The Mary Onettes och The Concretes nyaste - Hey Trouble.
M&C är lite småelektro, en smula Hot Chip. Men inte alls lika bra, än åtminstone.
Mary Onettes spår två är lite New Order på ett bra sätt, men det är ungefär så långt jag hunnit lyssna.
Hey Trouble låter tråkigare än In Colour, om inte annat så saknas ju Victoria Bergsman. Men det är för tidigt att säga.
Andra försöket att köpa Säkert! lyckades. Jag hade nästan lyckats ta mig ut utan att köpa något mer när de satte på Shout out Louds nya. Har hört att den är bra, men hade inte tänkt köpa skivan. Radiohiten är dock spår ett och är väldigt sympatiskt Cure-ig och fin, så jag föll till föga.
Så, rapport avlagd. Återkommer om favoriter.
Den amerikanska modellen
Se hela filmen. Det är helt klart värt varenda sekund. Missa inte slutet.
Detta är humor.
Middagsmusik
Efter att ha haft folk på middag på både fredag och lördag upptäckte jag min bristande samling av lämplig musik att spela medan man äter. Det ska gärna vara något jazzigt, lite lugnt, kanske något glatt. Som standard spelas det Spam Allstars, Pierre Pichon and Ze Gypsy Blue eller något jazzigt jag råkar gräva fram. Det brukar dock inte vara så populärt att sätta på varken rock, Edit Piaf eller något alltför deprimerande. Och med tanke på min musiksmak tar det inte lång tid innan jag får svårt att inte upprepa mig. Ingen vill ju höra Type O Negatives senaste till efterrätten. Så vad är då bra middagsmusik? Och vad ska jag införskaffa när jag bjuder er på middag? Hjälp mig lite här, lite tips.
För Skåne - Svenskjävel
Hur spenderar man nationaldagen om man är uppväxt i Red Line ghettot, flyttat till Malmö ghettot och spenderar mer semester utomlands än i den röda stugan med vita knutar? Jo, man tar sin danska, och så ser man Snapphanar, filmversionen.
Något långdraget drama om de skånska frihetskämparna som slogs mot Karl XI tillsammans med danskarna för ett fritt Skåne. Jag kände till historien innan, men denna var en en tämligen kryddad version. Samtidigt fanns det många riktigt sköna repliker som både jag och danskan identifierade oss med:
För Skåne - svenskjävel.
Död åt svensken.
Död åt dansken...osv.
Snapphanar är inte den bästa svenska film som gjorts, men jag tycker det var en av de mest underhållande jag sett på länge. Visst fanns det sådana där löjliga scener där de försökt efterlikna en amerikansk storfilm, men de var inte så många. Ska man göra en seriös svensk film så ska det vara på ett svenskt tema.
Hur mycket jag än tycker om Tuuva, så gör sig hennes busiga tonårsspel inte riktigt i rollen som adelsdam. Bäst i filmen var nog Kim Bodnia, som vanligt när han är med.
Egentligen borde väl denna film gå in under hets mot folkgrupp, men jag eftersom det redan har tagits upp hos DO att stockholmare inte är en etnisk monoritet så får jag väl släppa det spåret.
Midnatts-queer
Ser på Tootsie. Underbar film, som jag faktiskt inte har sett förut. Dustin Hoffman, for one thing. Skulle gått till sängs, men fastnade. Hade lite väntat mig en tramsig 80-talskomedi, men den är smart. Klart godkänd feminism, så här vid första anblicken. Får väl se hur den slutar. Men 80-talsmusik, underbara 80-talsfrisyrer.
Det är inte svart-vitt. Gubbarna är idioter, men inte helt och hållet. Dorothy-Michael slåss för att kvinnorna ska stå upp mot de utnyttjande männen och Michael-Michael utnyttjar sin vän Sandy.
Den är lite Nine to Five på sätt och vis. Förresten väldigt länge sedan jag såg den. Borde ha den på dvd.
Ett par fina repliker.
Sandy: Michael, are you gay?
Michael: In what sense?
Sydney Pollack har en stundtals finfin meritlista, upptäckte jag när jag kollade imdb. Inte så tätt mellan filmerna, men The way we were och Tre dagar för Condor är underbara.
Oooh, nu kommer nog avslöjandet snart, de ska sända live. Måste ju bli så.
Hahaha, you gotta love it.
Det mest störande är nog att Dorothy är rätt lik ett ex. Vet inte hur jag ska bearbeta det riktigt.
Såklart slutar den med ett klassiskt heterosexuellt förhållande, men nog finns det en queerglimt.
"I was a better man with you as a woman than I ever was with a woman as a man. Know what I mean?"
Underbart!
Känns extra deprimerande att slå över till Red Planet och höra Val Kilmer säga "Fuck this planet!"
Om ändå underklassen kunde låta bli att störa
Jag kan förstå att det är svårt som telefonförsäljare. Alla hatar en och man måste hitta på nya knep för att klå de andra äckel-käcka och vidrigt översociala tonåringarna som försöker knipa bonusen för att köpa en ny gås-väst eller moderiktiga skitstora Gucci-solglasögon.
Men det ÄR ondska. Eller åtminstone en dålig deal för mig. När jag ser på tidnings- eller tv-reklam får jag ju rabatt på det jag vill ha. Men vad får jag för min uppmärksamhet och tid av telefonförsäljarna? Nada.
Senast fick jag dessutom en cheeky attitude.
- Stefan
- Hej det här är Linda på Toxic (trixie, troxie nånting sånt)
- Jag är ganska säker på att jag inte är intresserad alls faktiskt...
- Men jag vill inte sälja något
- Nähä, vad vill du då?
- Vad tror du att jag vill? Gissa, se om du är på rätt spår!
- Du stör mig! Du borde åtminstone ha vett att få fram det du vill jäkligt fort
Sa jag inte. Jag sa bara:
- Det är bra tack, hejdå
Jag vet, jag vet, NIX. Jag har tänkt fixa det, men de enda gånger man blir påmind om det är när försäljarna ringer, och då gör man i regel något viktigt. Hjärnan har svårt att förstå att den ska komma ihåg att göra något som man liksom inte borde behöva. Fuck them, fuck them all.
Kommer inte alls osökt att tänka på Seinfelds svar:
- Jag kan inte prata just nu, men om du ger mig ditt hemnummer så ringer jag senare.
- Vi lämnar inte ut hemnummer
- Ni gillar inte att bli störda hemma va? Då vet du hur jag känner mig...
Lite fånig, men fin. Bifogar Georges telefonsvarare. Se hur nöjd han ser ut mot slutet! Hahaha, jag borde köpa den. Nån som vet vilken säsong det kan vara?
