Läste en "fem frågor" på baksidan av SvD Näringsliv. Oftast är de rätt menlösa historier. Så också den här, till synes. Men när Haparandas kommunchef Christina Lugnet får frågan om de ska bygga ett sommarland på skärgårdsön Seskarö svarar hon:
Området är den enda oexploaterade havsviken som finns. Den har ett fantastiskt läge med vyer och natur. Det finns massor av möjligheter och vi ser att detta kan bli en riktig pärla för investerare. Bland annat vill vi bygga en konferenshotellanläggning med upplevelse- och rekreationscenter.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har hon inte sett Äppelkriget? Jag får lust att åka dit och kasta grönsaker på dem.
Jag är inte emot att man bygger saker, men man kanske inte måste bygga i den enda oexploaterade havsviken? Naturen har ett värde i sig, inte bara för investerare.
För den som inte är bekant med Äppelkriget är det en av Hasse och Tages bättre filmer, där en tysk affärsman vill bygga "Deutschneyland" i den svenska idyllen Änglamark. Politikerna, påhejade av Gösta Ekmans underbara PR-man, är för motorvägar, bingohall i slottet och pommes-kokerier och kiosker i skogen. Men familjen Lindberg, med Monica Zetterlund, Hasse, Tage och fler fina skådisar, sätter sig på tvären med finurliga uppfinningar och lite magi. Med bekant Evert Taube-musik.
Det märks ju minst sagt att filmen är gjord i en annan tid, framför allt ett annat samhälle. Jag har svårt att tro att en remake skulle funka. Men som trädkramare i själen tycker jag att idén är fullständigt förförande. Och så blir jag förstås lycklig bara av att se på Hasse, Tage eller Gösta. Jag får faktiskt en liten klump i halsen bara vid tanken på att Hasse väl rimligtvis bör dö snart. Det får han bara inte.
Hursomhelst, bra film. Det finns samlingsboxar, här och här, och revyerna.
Kan man tänka sig ett bättre ställe för ett popcorn-stånd?
Beastie Boys på grönan
I onsdags (4/7) gjorde Beastie Boys årets enda Sverigespelning på Gröna Lund. Det var faktiskt deras första spelning i Sverige på väldigt länge. Sist jag såg dem var det på ett proppfyllt Hovet där vi crowdsurfade och stod längst fram hela konserten. Sedan dess har både publik och artister förändrats. Det var ett helt gäng i publiken som dök upp med barnvagnar, MCA är nu totalt gråhårig och folk orkar inte längre hoppa hela konserten. Samtidigt var det en förvånande stor del av den yngre publiken som hängde med i texterna. Kanske var det där för att se just Beastie Boys och inte åka fritt fall.
Låtarna som spelades under konserten var en salig blandning. Allt från de gamla punklåtarna till några lugna, instrumentala låtar från den nya skivan. Beastie Boys verkade trivas mycket bra på scenen, och de drev med hela konceptet att spela på ett nöjesfält (beware of the which, and don't forget to buy hot dogs). Mitt under konserten utbröt ett slagsmål, varav artisterna på scen helt enkelt slutar spela och säger att de vägrar återuppta spelningen innan folk lugnar ner sig. Helt rätt attityd. Det slutade med att hela publiken buade ut slagskämparna och konserten kunde återupptas.
Trots att det var samma gamla låtar, trots att Grönan är en bra scen, och trots att många hade sommarpsring i kroppen kändes det som om publiken aldrig riktigt kom igång. Längst framme vid scen var det några som röjde, men det var nog mest för att de alltid röjer på konserter. Vid några låtar (så som Sabotage och Three MC's and one DJ) hoppade en stor del av publiken, men något riktigt röj var det aldrig. Jag saknade flera låtar från skivan To the Five Burrows, men efter en snabb undersökning bland mitt sällskap insåg jag mig vara ensam om denna åsikt.
Beastie Boys är fortfarande förstklassiga underhållare, men det märks att både vi och de har blivit äldre. Stilen på de senaste skivorna har skiftat, och de våga experimentera mer. Det kommer ändå alltid ha en trogen publik som gärna ser dem varje gång de kommer till Stockholm. De kan fortfarande, och Mix Master Mike är nog fortfarande världsbäst på att scratcha.
Pirates of the jävligt irriterande
Blev medsläpad på Pirates 3: nånting nånting. Föga förvånande var den verkligen inte särskilt bra.
Visst, det får jag medge, Johnny Depp och Geoffrey Rush är riktigt läckra. Det är också Tom Hollander (Lord Beckett), som jag bara sett i engelska saker förut. Kanske ett litet brake? Tv-serien Cambridge spies bör alla anglofiler köpa. (På den här bilden är han dessutom ovanligt het)
Men sen är det bara distraherande action. Och visst, det funkar ju. Men storyn lyckas på något sätt vara både platt och förvirrande. Vilken karaktär som vill vad och vem man ska heja på glöms raskt bort och själv ville jag bara att det skulle ta slut.
Orlando Bloom gillade jag som Legolas. Han var cool i allt sitt elefant-surfande och samtidigt ville man skända hans vackra ansikte på något snuskigt sätt. Keira Knightley är fin hon med, var trivsam i Pride & Prejudice och naturlig i Bend it like Beckham. Men här är de båda två jäkligt träiga och tråkiga.
Lägg till ett par riktigt irriterande fjantiga repliker så blir det hela mest bara just irriterande. Att ha fyndiga one-liners och kvicka replikskiften är en sån här films livlina, eller vi kanske ska säga livbåt. Men här sjunker det raskt och jag satt och tänkte på min hunka och alla miljarder som följer med i djupet.
Säkert bäst sedan Håkan
... kanske är att ta i. Det har väl kommit en och annan bra skiva sedan Håkan Hellström. Jens Lekman till exempel klår nog henne. Men attan, attan. Jag är förälskad i Säkert!
Nu är jag riktigt svag för ärlig pop. Är det glatt med lite energi, respektive riktigt deppigt på ett överdramatiskt "jag måste gå hem själv från krogen och det kan faktiskt vara en stor och viktig känsla"-sätt så är jag såld. Känn ingen sorg för mig Göteborg satte sina spår.
Annika Norlin har precis som med Hello Saferide fått till riktigt fina personliga texter, som funkar ännu bättre på svenska. Att sjunga på modersmål, värmländska i det här fallet, är en utmäkt idé. Visst låter det lite konstigt de första lyssningarna, men det känns desto ärligare sedan. Texterna är berättande, ärliga och vardagliga. Sådant som kan bli banalt men när det inte blir det är så jäkla bra.
Hon har dessutom en sak som inte Håkan har. Hon sjunger riktigt bra. Hennes röst är kanske inte extraordinär, men hon får en att tro på det hon sjunger. Håkan har ju en tendens att låta mer eller mindre likadant oavsett.
I den muntra radio-hiten Vi kommer att dö samtidigt du och jag är det passande glatt. I våldtäkts-låten Allt som är ditt sjunger hon "dom jävlarna ska skjutas" så argt att man verkligen håller med och i Och jag grät mig till sömns efter alla dar är rösten precis så spröd som den ska när hon sjunger "jag var inte ens kysst, men jag visste vem jag var, så jag grät mig..."
Det var länge sedan jag lät mig förälskas i en skiva så här ordentligt.
Lyssna på myspace
Säkerts blogg
SvD håller med
DN också. Något ovanligt kan man också verkligen förstå vad de tycker.
Hamas Musse pigg kopia
Genom denna artikel från DN fick jag nys om att det i palestinsk TV har funnits (man har precis tagit bort programmet) ett barnprogram med en Musse Pigg kopia som uppmanar till kamp mot Israel. Programmet heter Morgondagens Pionjärer och Musse Pigg kopian heter Farfur. Jag är inte förvånad över att ett sådant här program visas, men jag har aldrig sett det på riktigt innan. Här kan man se ett sammandrag av några avsnitt, med översättning. Från palestinian media watch. Trots den sega länken är det värt att kolla klart på filmen. Ganska skrämmande. Hjärntvättning är ordet.
Förutom de politiska aspekterna, som vi på denna blogg inte ska ägna så mycket utrymme åt, finns det ett par saker som får en att fundera:
- Tycker palestinska barn på något sätt att detta program är underhållande? När vi matades med propaganda från barnsben var det i all fall subtilt och undangömt i en massa slapstick. Det här är ju inte ens roligt.
- Kinesernas Musse Pigg kopior är klart mycket bättre, borde inte producenterna ha en del att lära sig där?
- Har man totalt ignorerat rykterna som det svenska radioprogrammet Hassan startade, om att Musse Pigg är gay (rösten, jag menar halååååå)?
- Vilka andra karaktärer kan tänkas finnas med i detta program? Mulla Långben? Kajsa i burka? Hmmm, den här kan man nog dra hur långt som helst.
Snor, Eddie Murphy och nya skivor
Jag har precis återhämtat mig från en vecka i staden snorby som ligger i feberland. Samtidigt som jag var där och vandrade i dödens dal (38 graders feber KAN vara ett livsfarligt tillstånd) bestämde sig Bredbandsbolaget för att jag inte längre var värd en Internetuppkoppling. Nu har jag väntat i en vecka på att deras "underleverantör" ska skicka en "tekniker". Jag offrade några disketter till WiFi guden och hittade ett oskyddat trådlöst nätverk i närheten. Därmed finns jag fortfarande med på ett hörn av Internet.
Att vara sjuk och sängliggande är inte alltid dåligt. Klart det inte är en trevlig upplevelse, men jag passade på att titta på lite film, något jag gör alltför sällan nu för tiden. Jag hann igenom 300 och Eddie Murphys bägge stand up shower: Delirious och Raw. Det första som slår en när man ser dessa underbara shower är hans klädsel.
-En stor del av skämten är väldigt kvinnoförnedrande
-Murpy var bara 22 år när han gjorde Raw
-Precis som han själv säger har Murphy faktiskt en ganska snygg häck
-F-ordet sägs väldigt många gånger
I Raw drar Murpy ett mycket lågt skämt, som jag gärna vill dela med mig av:
En björn och en kanin är ute i skogen och skiter. När han är klar vänder sig björnen till kaninen och frågar: "Ursäkta mig, men brukar du ha problem med att bajs fastnar i pälsen?". Kaninen svarar förvånat "Nejdå, det har aldrig hänt mig." Då tog björnen och torkade sig i röven med kaninen.
Underbart låg nivå.
Sedan jag sist skrev har två intressanta skivor släppts: The White Stripes - Icky Thump och Beastie Boys - The Mix Up.
White Stripes nya skiva är bra, riktigt bra. Något rockigare än de tidigare, och med en massa influenser av folkmusik. Flera låtar innehåller latinorytmer, toner av irländsk folkmusik och andra musikstilar i en härlig blandning. Jag har inte hunnit lyssna in mig på den så mycket än, men när den nu finns på min iPod ska den bearbetas.
Beastie Boys nya skiva har jag dock inte fått chansen att lyssna på, än (damned you Bredbandsbolaget). The Mix Up ska vara en helt instrumental skiva, som direkt för tankarna till den franska bootleggen The In Sound From Way Out som helt enkelt är en samling av instrumentala låtar från flera av deras gamla skivor. Jag misstänker att detta är en av deras många flum perioder. På onsdag klockan 20 tänker jag infinna mig på Gröna Lund i Stockholm för att ta reda på hur det verkligen ligger till. Någon som vill med?
