På väg till gymmet (jo, allvarligt!) häromförut slank jag in på Akademibokhandeln för att köpa en CJL (?) Almqvist jag fick syn på i fönstret. Fullt så pretto brukar jag inte vara, jag har aldrig läst en rad, men nu kändes det rätt. Det blev två, Drottningens juvelsmycke och Det går an som såg sympatiskt kort ut.
Vid A-hyllan stod hursomhelst en liten man, i precis pensionerad-åldern med sunkiga kläder. Han läste koncentrerat i hörnet och stod mellan mig och bildning. Svenne som jag är sa jag inget utan spejade försiktigt över huvudet på honom.
Då la han märke till mig och blev med ens väldigt självmedveten. Han ställde tillbaka boken och gick därifrån, förhållandevis målmedvetet. Eller kanske snarare startmedvetet, han var verkligen på väg bort. Boken var Auels Hästarnas Dal, kanske inte så konstigt i och för sig.
Men kan det vara en slump att boken har ett par välbeskrivna sexscener? Det vet jag naturligtvis för att jag läste Grottporrens folk-böckerna med stora fjortonåriga ögon och stort fjortonårigt... Det var förresten där jag lärde mig många av mina mad skills, och fick en klart skev bild av sexakten.
Anyhoo, jag funderade på om jag borde tipsa honom om att Stäppvandringen är mycket snuskigare, men han var försvunnen. Kan inte riktigt bestämma mig för om det är tragiskt eller fint. Lite rörande på nått sätt. Jag kände nästan ett band till honom.
Det går an, hursomhelst, är en kul studie i dåtidens språk och seder och sådär, men särskilt mycket längre får den nog inte vara.
Takes one to...
Kategorier
Läs
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Mad skills.... jag tackar jag. Puss
Drottningens juvelsmycket är en sådan där bok som jag har läst, men inte riktigt minns vad jag läste. Den är nog för svensk för mig, eller så läste jag den på toa, och då fastnar ju som bekant inte mycket.
Prosit junker!
Det går an är väl lite mer än en mysig inblick i dåtidens språkbruk. Den var samhällrevolutionerande och väckte en långlivad debatt om vad kvinnor egentligen fick gör och hur de skulle bete sig. Vissa hävdar att den (tillsammans med andra faktorer) var en tidig start för feminismen i Serige och att den allstå är en inte obetydlig del i att vi kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete.
uj uj, vad jag vaknade till där, men lite raljant skrivet om ett av de mest omdebatterade verkeni svensk litteraturhistoria. ;-)
Annars håller jag med Jakob om att Drottningens Juvelsmycke är en rätt trådig historia som man (läs: jag) inte minns något alls av när den är avklarad.
Du besitter då litterära kunskaper av en höjd jag aldrig kunnat ana. Flummade du en termin på litteraturvetenskap tro?
Men intressant var det, här ska googlas.
/J
Tror vi har bloggens första mini-beef. Kalas!
Jag viker mig, det var absolut raljant. Mitt enda försvar är att jag inte egentligen skrev om Det går an.
I allmänhet tycker jag att det kan gå an med lite hälsosam respektlöshet mot klassiker.
Därmed ingen skugga fallen på boken, särskilt i ljus av samhällsbetydelsen, som jag inte kände till. (läs kommer ihåg, vet att det fanns ett skäl till att jag ville läsa CJL, det var säkert det här)
Den ska hursonhelst få den läsning den förtjänar nån gång. Och då menar jag inte brott och straff-nån gång, utan på allvar.
/s
Jakob: Näe, och mina litteraturkunskaper är högst fragmentariska. Det är nog därför jag passar på att hugga till när jag hittar något jag kan. Sannolikheten att ni skall träffa något mer jag vet något är nu högst liten, så ni kan känna er hyggligt säkra på att slippa ytterligare påhopp från mig.
Stefan: Den är så kort och lättläst, definitivt en bok att ta i väntan på den gode Dossto.
Glad midsommar på er!
Jaha ja, trevligt med bloggande! "Det går an" är ju en såndär skön roman som vissa lärare anser vara passande läsning för gymnasieelever: kort och bra, inte sant. Finns det ett präktigare sällskap än svensklärarkollegiet?
Själv tänker jag hellre tipsa om "Machoslampor" av Pat Califia - herre jösses va me sex.
Skicka en kommentar